Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den ödesdigra klyftan eller rikedom och fattigdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något slaveri, utan medförde glädje och välsignelse. Ty
människan är skapad för arbete. Både hennes fysiska och
hennes andliga liv kräver arbete. »Sex dagar skall du
arbeta och förrätta alla dina sysslor», är ett Guds bud,
som måste hava funnits lika länge, som vilodagen. Och
denna gavs ej första gången på Sinai berg (se 2 Mos.
16:29, 30; 20:8—11), utan den sjunde dagen i veckan
instiftades till vilodag redan vid slutet av skapelseveckan.
Det var då, den »blev gjord för människans skull», såsom
sabbatens Herre, Kristus, säger (Mark. 2:27, 28). Och
såväl människans arbete i sex dagar som hennes vila på
den sjunde har sin grund i Guds eget handlingssätt: han
arbetade (skapade) i sex dagar, men vilade på den sjunde,
vilken dag han även välsignade och helgade eller avskilde
till vilodag för alla tider och alla människor. Det är också
från själva begynnelsen, som tidens vecko- eller
sjudagarsindelning kommit till oss.
Såväl arbete som vila skulle sålunda vara till välsignelse
för människan. Och hennes ursprungliga hem måste i
sanning ha varit ett idealiskt hem, ett i högsta bemärkelse
lyckligt hem.
Men genom människans olydnad mot Gud gick detta
hem förlorat. Paradiset var ämnat för lydiga, odödliga
människor och fick ej besmittas av syndiga invånare,
liksom ej synden fick förevigas genom odödliga människor.
Såsom överträdare av Guds bud bortvisades därför den
fallna människan från Eden och hemföll åt förgängelsen.
Med vedermöda skulle hon i alla sina livsdagar nära sig
av jorden och äta sitt bröd i sitt »anletes svett». Och
jorden skulle nu, såsom vilande under förbannelsen, ej längre
bära endast goda frukter för människans naturliga näring,
utan även ogräs, »törne och tistel», mot vilka människan
måste upptaga kampen, då hon brukade jorden.
Men det var ingalunda Guds mening, att människorna
nu skulle göra näringsfrågan till en inbördes kamp, i vilken
de — såsom ofta skett och sker — skulle rycka brödet från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
