Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den ödesdigra klyftan eller rikedom och fattigdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
edra kläder frätas sönder av mal; edert guld och silver
förrostar, och rosten därpå skall vara eder till ett vittnesbörd och
skall såsom en eld förtära edert kött. I haven samlat eder
skatter i de yttersta dagarna. Se, den lön I haven förhållit
arbetarna, som hava avbärgat edra åkrar, den ropar över eder,
och skördemännens rop hava kommit fram till Herren
Sebaots öron. I haven levat i kräslighet på jorden och gjort
eder goda dagar; I haven gött eder av hjärtans lust på eder
slaktedag" (Jak. 5:1—5).
Betraktad som en skildring av det sociala tillståndet i
våra dagar — »de yttersta dagarna» — är denna inspirerade
framställning gripande och slående. Samlandet av skatter
är, såsom vi sett, särskilt kännetecknande för våra dagar.
Och de hopade rikedomarna »multna bort», och guldet och
silvret »förrostar», emedan de ej komma i rörelse och få
tjäna till nytta för samhället. Detta är allt för ofta
bokstavligen sant. De rika och mäktiga lägga ofta under
sig allt de kunna komma över. Stora åkrar och landsträckor,
som borde upplåtas för strävsamma fattiga, som ej äga
en enda liten torva, ligga ofta obrukade. Men i stället
för att vilja avstå något av denna överflödiga del av den jord,
på vilken Gud velat bereda alla jordebarn ett lyckligt hem,
gripa de i sin gränslösa girighet omkring sig efter ännu mera.
Deras ofantligt stora skogar ruttna ofta till dels ned, men
den fattige, som både svälter och fryser, skall ej hava
rätt att hämta ett vedträd för att värma sig. De vilda
bär, som Gud så frikostigt låter växa i skog och mark, skall
han ej heller — mena många — ha någon rätt att i någon
mån tillgodogöra sig. Hellre få då dessa för människan så
värdefulla näringsmedel gå helt förlorade. Och sina pengar söker
den rike ofta ängsligt förvara och föröka, vanligen i
bankerna, så att räntan skall komma honom till godo, utan minsta
tanke på, att han skulle och borde använda dem så, att de på
ett eller annat sätt komme även allmänheten och den fattige
till godo. Hellre får då rikedomen »multna bort»,
kläderna »frätas sönder av mal», guldet och silvret »förrosta»,
än den girige rike låter dem i någon mån bliva hans fattige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
