Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De s. k. mindre upptäckarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄCKTERNAS TIDEHVARF. 811
öfverrumplades de fullständigt af fienden. De fleste af de hvite
föllo inom kort för Caribernas pilar. Dessa fruktansvärda vapens
spetsar voro doppade i det våldsamt verkande gift, som bereddes
af manceniljträdet (jfr ofvan sid. 194). Den minsta rispa i huden
var tillräcklig för att medföra döden. Endast några få af
expeditionens folk lyckades fly till stranden och där alarmera flottan.
Vid underrättelsen om nederlaget satte sig en välbeväpnad skara
i rörelse inåt skogen för att rädda dem af Spanjorerna, som möjligen
ännu voro vid lif. Räddningsexpeditionen affyrade upprepade
gevärssalfvor och lät trumpeterna smattra i den täta urskogen, som
man omsorgsfullt genomletade. Men allting var förgäfves. Endast
ekot och de åt alla sidor vikande Caribernas hånande rop besvarade
de sökandes signaler.
Under denna och andra i skogarna företagna expeditioner hade
Cariberna ett slags lika egendomliga som tillförlitliga bundsförvanter,
nämligen papegojorna. Vid främlingarnes annalkande uppgåfvo
regelbundet dessa, som i stora skaror hade sitt tillhåll i skogens träd, de
mest genomträngande skrän, af hvilka infödingarne kunde sluta sig
till, att fienden var stadd i frammarsch.
Den efter Hojeda utsända undsättningstruppen stod just i
beredskap att uppgifva hela företaget såsom hopplöst och återvända
till skeppen, då man oväntadt midt i ett tätt sumpsnår, bildadt af
mangroveträd, fick syn på en i spansk dräkt klädd man liggande på
marken. Det var ingen annan än själfve Hojeda. Han lefde
visserligen ännu, ehuru mållös af, som det sedan visade sig, hunger och
ansträngningar. I den krampaktigt slutna handen höll han ännu
sitt goda svärd. Den stora skölden, som han fortfarande bar på
armen, talade sitt stumma men vältaliga språk; den visade nämligen
märken efter 300(!) pilar. Den småväxte mannen hade af”denna
varit så väl skyddad mot alla skott, att han själf sluppit undan utan
att erhålla ett enda sår.
Med sin vanliga oemotståndliga tapperhet hade Hojeda banat
sig en väg genom fiendernas massor, men öfverväldigad af trötthet
hade han icke orkat fram till sjökanten, utan dignat ned i det mot
hafvet vända skogsbrynet.
Denna sin räddning tillskref för öfrigt den egendomlige
mannen hvarken sin sköld eller räddningsexpeditionen, utan den lilla
bilden af Jungfru Maria, som han äfven denna gång icke försummat
att taga med sig i skogen (se ofvan sid. 218) på sin tillämnade
»Caribjakt».
Något längre bort gjordes en annan smärtsam upptäckt. Där
fann man nämligen JUAN DE LA COSAS lik fastbundet vid ett träd
och »späckadt med så många pilar, att det liknade en igelkott». I
följd af pilgiftet hade kroppen emellertid svullnat så ofantligt och
erbjöd en så vidrig anblick, att Spanjorerna, som grepos af en
oöfvervinnelig fruktan att möjligen samma öde skulle öfvergå dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
