Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Balboa upptäcker Söderhafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE STORA UPPTÄOKTERNAS TIDEHVARF. 823
behålla honom ombord. Det dröjde icke länge, innan Balboa genom
sin duglighet och sitt inställsamma sätt hade förvärfvat sig ett stort
anseende bland expeditionens medlemmar.
Vi hafva ofvan sett, huru S:a Mariakolonien blifvit grundad vid
Darienbukten, och huru Balboa otacksamt tagit parti emot sin
välgörare Enciso. Likaledes känna vi till, huru han anslutit sig till de
personer, som blefvo anledningen till Nicuesas ömkliga undergång.
Sedan Enciso blifvit tillsidosatt, lät Balboa af sina anhängare sig
utses till den högstkommenderande i Darienkolonien.
Någon verklig laglig åtkomsträtt till denna plats egde han
emellertid icke. Likaledes kunde han vänta sig, att Encisos och
Nicuesas vänner icke skulle försumma att anföra klagomål emot honom
vid Spanska hofvet och inför det indiska rådet. Han beslöt nu att
under alla omständigheter söka komma i tillfälle att utföra ett eller
annat stordåd, hvarigenom han också skulle med ett slag förvärfva
sig det anseende, som han ovillkorligen behöfde. Han började med
att företaga rekognosceringar i koloniens närmaste omgifningar.
De infödingar, hvilka här anträffades, voro af helt annat slag
än de fridsamma och försagda stammar, som Columbus i regeln
påträffat å de flesta af de västindiska öarna. Darien-näsets Indianer
tillhörde en kraftig ras och lade i dagen sällsynt krigiska egenskaper.
Med förtviflans mod satte de sig till motvärn mot de objudne
europeiske gästerna. Deras vapen bestodo af klubbor, träsvärd, kastspjut
och pilar. Såsom speciella kännetecken på dessa stammar kan vidare
anföras, att de, i motsats till infödingarne öster om Darienbukten,
hvarken förgiftade sina vapen eller hade för sed att uppäta sina
krigsfångar.
Hvarje stam bildade en liten länsstat med sin egen regent eller
Tiba, som åtnjöt ett högt anseende, och under hvilken de högre och
lägre vasallerna efter ett strängt anordnadt system sorterade. Om
en simpel krigare utmärkte sig i striden, och i synnerhet såvida
han därunder blifvit svårt sårad, plägade Tiban upphöja honom i
adelsstånd. Slafvarne voro brännmärkte antingen i ansiktet eller på
den ena armen, såvida icke deras herrar nöjt sig med att som
igenkänningstecken utrycka en eller annan tand på dem.
Inlandets förnämsta näring var åkerbruket, under det att
kustborna hufvudsakligen lifnärde sig af fiske. Desse senare, så väl
män som krvinnor, utmärkte sig genom sin synnerliga skicklighet i
simning, en idrott, som af dem flitigt idkades. Infödingarne hyste
vidare en stor vördnad för sina präster eller »medicinmän», på
hvilkas orakelsvar och underkurer de fast litade. Deras religion
utgjordes af ett slags sol- och månkult samt dyrkandet af en viss
gudomlighet, Tuira, åt hvilken de offrade blommor, bröd och frukter.
Tron på själavandringen var allmän. Med anledning häraf hade
man för sed att bevara framför allt förnäma personers lik från
förruttnelse. Detta uppnåddes genom att medelst rök torka kropparna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
