Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. Vildmarkens djur såsom läkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
korn, hade säkerligen känt lukten av det variga såret och
hoppades nu att snart få slå sig ned på lejonets kropp; de
anade nämligen, att det snart skulle dö.
Dagen i ända sutto de bevingade stråtrövarna i träden
på båda stränderna och hade oavbrutet blicken riktad mot
lejonboet. Emellanåt uppstod ett gräl ibland dem, varefter
de flögo upp med ett gällt skri för att sedan strax åter slå
sig ned på grenarna.
Även två hyenor hade föregående kväll visat sig på mot-
satta stranden. Deras vidriga, kraxande tjut, som påstås
vara ett skratt, lät kusligt i våra öron.
Dessa otäcka djur visste, att lejoninnan ännu var vid liv
men anade också, att de snart skulle få slåss om bytet till-
sammans med alla de andra otåligt väntande djuren. Vårt
förehavande observerades av hyenorna, till vilka nu även en
schakal hade sällat sig.
”Tag skall allt dra ett streck i räkningen för hela packet”,
tänkte jag, beordrade varje man på sin post och utsände
en spejare, som skulle underrätta mig, när öknens konung
nalkades.
Det dröjde inte länge, förrän negern meddelade, att
härskaren var i antågande.
Alldeles riktigt, långt där borta kom han lunkande. Han
avtecknade sig skarpt mot den ljusa sanden och papyrus-
buskarna.
Månen sken svagt men dock tillräckligt ljust, för att vi
skulle kunna urskilja allt.
Bananga satt på en kraftig gren, som sträckte sig ut över
den höga sluttningen. Därifrån kunde han ge tecken, när
lejonet gick i fällan. Vinden låg ogynnsamt till.
Mitt enda hopp var nu, att Hans Majestät det oaktat inte
skulle vädra vår närhet.
Lejonet fördubblade farten. Mellan käkarna bar det ett
stort villebråd. Det hade dödat en antilop och började nu
gå långsammare, allt eftersom det kom närmare. På om-
kring tjugo fots avstånd från lägret stannade det.
Det tycktes inte finna omgivningen säker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
