Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. Vildmarkens djur såsom läkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
Vilket rent och behagligt naturliv föra inte orangutanger-
na! Säkerligen finns det även osämja och strider ibland
dem, men man behöver endast till jämförelse ta primitiva
infödingar bland svarta folkslag för att genast medge, att
dessa människoapor stå på en högre kulturell nivå.
Jag bestrider, att kulturen skänkt människan, som med
allt för stor självöverskattning betraktar sig som den full-
komligaste varelsen på jorden, lycka och tillfredsställelse.
Sådant har jag endast funnit hos primitiva folk, som var-
ken kunna skriva eller läsa. Jag har alltid avundats dessa
människor, som blott behövt sörja för sina kroppsliga behov.
Under årtionden har jag levat bland naturfolk, som man
med orätt kallar ”vildar”. Mestadels beror det på de vitas
inflytande, om dessa enkla människor tillgripa grymma me-
del för att oskadliggöra sina motståndare.
Har inte världskriget och alla andra krig visat, hur grymt
de s. k. kulturmänniskorna tillintetgöra varandra, hur de
ödelägga kulturvärden(?) och människoliv?
Bland människoaporna varken finns det eller har funnits
sådana brutala uppgörelser.
Om ett par hannar verkligen någon gång strida, gäller
det då alltid kampen om honan. Aldrig händer det, att den
ene blir osams med den andre om födan.
Ofta har jag på mina färder sett, att djuren sörja för
varandra.
När ett lejon och en tiger slitit i ett stycke av ett byte,
sitta rovfåglarna i träd och buskar och vänta, medan vadar-
na stå i närheten av de kalasande storätarna för att se vad
de stora djuren lämna efter sig, vilka i själva verket sköta
om att de andra få någon mat.
Varken lejonet eller något annat vilddjur fordrar någon
ersättning av dem som äta av deras föda.
Ger kanske människan bort något för intet? Sällan, och
om hon gör det, har hon sådana skäl därtill, som inte äro
oförfalskat naturliga.
I vildmarken leva otaliga djur vid sidan om varandra,
och om självbevarelsedriften tvingar dem att ta livet av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
