Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormor Silfverlåås och hennes omgifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“En tid alltför mycket, ehuru på olika sätt mot förr.
Jag hade icke mera glans och smicker och höghet och flärd,
men jag hade nödtorftigt välstånd, en man, som jag älskade,
och barn, som jag hoppades få leda genom lifvets frestelser.
De blefvo likväl bättre bevarade. Enka och barnlös, stod
jag en dag ensam... alldeles ensam. Men jag känner nu
inom mig att det ändtligen blir min tur att komma efter.
Min förlossare vet att jag ej klagat.“
En tystnad ingick. Derefter sade den besökande, i
det han sakta och vördnadsfullt strök med sin hand öfver
den gamlas:
“Och äfven här har mormor Silfverlåås varit lycklig?“
“Ja, fullkomligt, "då jag undantager mitt deltagande i
andras lidande. Men jag söker lära alla mina barn att
tåligt bära korset — det blir ju ändå en dag aflyftadt.“
“Det är dock långt ifrån att de alla lyssna till denna
lärdom?“
“Visserligen. Men der Gud begagnar ett så ringa
verktyg, få vi ej vänta för mycket. För längre tid sedan, då
jag ännu kunde gå uppe från den ena eländets boning till
den andra, mäktade jag mera... Nu har jag legat nästan
i två år.“
“Mormor Silfverlåås har då länge lefvat bland dessa
stackars varelser?“
“Ja, så länge att jag numera icke, minnes när jag kom
hit — nog måtte det minst vara sina 20 eller 22 år. Jag
hade då, såsom man förstår fattigdomen i verlden, sjunkit
så lågt ned från min första bana att ingen af mina forna
lysande bekantskaper skulle ha vågat tro sina ögon, om de
än mött mig utanför sina egna portar... Jag kom till
bond-qvarteret — jag minnes, som sagdt, icke mer hvarken huru
eller när... jag har velat glömma det; men ett glömmer
jag aldrig: det är att någon god jordisk engel hållit sin
hand öfver mig, sedan jag inträdde här. Om det varit
någon af min familj är en hemlighet, som jag ej sökt utforska,
men man betalar min hyra och min ved, och alltid har
jag ett litet företräde vid fattigkomitéernas utdelningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
