Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En qvinnas sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom den öppna porten... I dag väntade ingen i hennes
släde. Lätt som en fogel, sprang hon upp i den och gaf
kusken anvisning på en annan lika aflägsen gata.
Denna gång stannade släden framför ett kolsvart
porthvalf med snuskiga drypande väggar och en liten gårdsplan
innanför af ett förfärligt obehagligt utseende.
På denna gård stodo tvenne grälande qvinnor, den ena
sysselsatt att upptvätta en del icke synnerligt aptitlig
lutfisk, den andra att blåsa upp (ge “fraicheur“ åt) en på en
stång upphängd nykterhets-kalf, hvilken liksom lutfisken
nästa timme skulle föras till torget.
“Tig!“ skrek den ena gumman. “Du har förtalat min
lutfisk — det är aldrig värdt att neka. Men vänta mig,
du... dina sjelfspillningskalfvar ska inte må för godt af
din gemenhet! Jag har så god tunga som du“...
“Ursäkta — vill någon af fruarne säga mig hvilken
uppgång som bär till madam eller jungfru Lotta Larsson?“
“Gubevars, söker ett så fint fruntimmer henne! Hon
är visst inte någon madam. Annars bor hon hos mig —
trappan till venster... Var så god!“
Med nyfikenhet sågo de tvenne gamla qvinnorna det
fina fruntimrets kappa försvinna i den smala trappan, och
endast deras ömsesidiga misstroende att de kunde stjäla
något från hyarandra afhöll dem att följa efter och lyssna.
(Kalf-madamen hade ju hela innanmätet liggande i baljan
bredvid sig).
Emellertid följa vi Amelie in i ett litet kyffe, som
benämndes kammare.
Vid ett bord satt samma qvinna, som dagen förut gått
och tiggt med barnet. Hon såg rysligt ömklig och osnygg
ut, der hon höll på att ihoplappa en gammal kofta.
Då hon fick se hvem som kom in, sprang hon upp
och kastade sig handlöst på knä framför Amelie, på en
gång snyftande och sjammande: Förlåt, förlåt — jag gjorde
det för nöds skull... jag bedyrar friherrinnan... för största
nöds skull!“
“Huru kan du våga, Lotta, att tala så?“ frågade den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
