Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En qvinnas sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krokiga... Men lemnom detta, min älskade, och säg mig hellre
hvad mamma kunnat skrifva, som upprörde dig så före
balen! Jag är ordentligt nyfiken att få veta det.“
Amelie, som nyss haft så brådt att komma till målet,
kände åter sitt mod försvinna.
“Vill du tillåta mig, Georg, att slippa tala om detta
bref! Jag kunde säga dig att jag uppbränt det med
detsamma, men jag föredrar uppriktigheten och ber dig i
stället att jag får förstöra det och att du icke gör mig någon
fråga, åtminstone tilldess jag sjelf hunnit tala med din mor.“
“Min egen Amelie, tvärtom måste du nu visa mig
brefvet strax, icke för att hos mig tillfredsställa en låg
nyfikenhet, utan emedan du icke känner mamma så som jag.
Ett missförstånd måtte ega rum, ty hon har alltför humana
känslor och alltför mycken verldsvana att i bestämda ord
förolämpa någon, sedan då henne, som jag älskar. Visa
mig derför brefvet, så att vi få reda på saken!“
Amelie reste, sig upp. Skulle hon ha rättat sig endast
efter de enkla och milda orden, kunde det väl funnits ett
hopp att motsäga dem och vinna tid, men i hans ögon,
dem hon alltid vant sig att rådfråga, återspeglade sig denna
jernvilja, mot hvilken ingenting hjelpte.
Man trodde om baron von T. att hans kärlek gjorde
honom, eljest så sträng, svag för sin hustrus minsta
önskningar, och så var det äfven i vissa fall, men i andra åter
tog håns herskande natur ut sin fulla rätt, äfven när det
gälde henne; och hur älskande han än var, var han dock
helt och hållet oåtkomlig för hvarje qvinligt koketteri: om
Amelie nedlåtit sig att försöka dylika vapen, skulle de
förslöats mot hans bepansrade känslor. Men hon försökte
ingenting dylikt — hon förstod sin man.
Hon hemtade således brefvet.
Då hon återkom med det, stod förtviflan på hennes
panna, men ögat hade åter tändt sina blixtar, och det fans
ingenting hvarken mjukt eller bönfallande, då hon sade:
“Du har velat det, Georg, men medgif åtminstone så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
