Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den finska profetissan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruktande att ni likväl skulle finna utväg att följa detta
ömkliga begär, reste jag strax efter er bortgång till
Dufgränden och gaf dig, min stackars Julia, eftersom du så
ville ha det, en allvarsam näpst. Men äfven nu visste jag
att jag kunde lugna dig, så fort du bekände ditt fel. Du
föredrog likväl — af blygsel, förmodar jag — att tiga och
grubbla; och derför skulle du, som sagdt, ännu några
dagar fått sväfva i ångsten, om ej den här lilla flickungen
i följd af sin morgondust med stjuffadern kommit och gjort
ett på det hela välkommet slag i saken. Jag hade sett
henne till godo under mina vandringar, och hon kände
igen mig — det var naturligt.“
Båda de unga flickorna nalkades nu ödmjuka och
brydda, men med ögonen kärleksfullt riktade på sin
fostermoder, som i sin tur smålog mot dem.
Försoningen var fullständig. Och Fanny ville blott veta
om ej någon skämtat med henne nu liksom förra gången.
Man hade sagt att det hon tänkte på...
“... ej skulle inträffa? Nåväl, mitt barn, huru skulle
du kunna få dina närvarande tankar att slå ihop med
något slags förnuftig möjlighet... Jag säger uppriktigt att jag
aldrig kom att tänka på den finska fruns ende hyresgäst
och rutan på hans dörr, då jag bestämde huset i Dufgränden
till min scen. Ynglingens hederliga karakter var mig
väl bekant, och jag här hjelpt honom — honom sjelf
ovetande, förstås — att godtgöra sin värdinna de billiga
middagarne. Men då jag beslöt mig till att antaga den der
språkläraren...“ Här gjorde öfverstinnan ett uppehåll.
“... då ...“ hviskade Fanny under hög rodnad.
“... anade jag att det var han. Adressen till
portvakten på Drottninggatan kände jag till, men... nog af:
det här hör just icke hit. Jag är likväl nöjd med herr
Edvin, som aldrig för er förrådt att jag vid uppgörelsen
öppet frågade honom om han sett mig någon gång förut.
Han tvekade, men erkände det snart och förstod mig vid
första ord, då jag lät honom veta att jag icke tyckte om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
