Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barackens son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Clara skulle sitta uppe och vänta herrskapet, och derför
undrade ej det öfriga tjenstfolket öfver att hon dröjde
till sent med bäddningen och eldningen.
Hennes nåd hade farit bort i ett rysligt lynne. Det
hade nemligen burit så illa till, att ett ytterst dyrbart
armband, besatt med äkta perlor kring låset, hade gått sönder,
då hon envisades att ensamt påknäppa det: hennes afsky
för Clara var så stor, att hon ej tillät henne komma sig
så nära, och åndå ville hon icke tillkalla husmamsellen,
emedan, sjelf misstänksam, hon fruktade att alla andra
äfven vore det.
Ond och brinnande af allt slags feber — hennes man
hade visat henne en släpande liknöjdhet under de sista
dagarne — kastade hon armbandet icke på toaletten, utan
på soffan, der hon satt.
Clara såg ingenting, ty hon var sysselsatt att lägga till
rätta snibben på sin matmoders persiska schal.
Nu hade de rest länge sedan, och nu var allt i rummet
i ordning. Och elden brann så klar man kunde önska
sig för att upplysa, om just icke en herdescen, så i alla
fall ett slags kärleksscen.
Clara satt på en pall framför kakelugnen, och bredvid
henne i gungstolen vräkte sig raklång en af de allra
fulaste karlar man kunde se, men klädd som kavaljer af en
egen prima sort och med en min så förslagen, djerf och
trotsig, att Clara alldeles förtjust såg upp till honom,
beundrande isynnerhet hans hår, som med den största omsorg
nu blifvit af perukmakaren arrangerädt enkom för ett möte
— i stora verlden.
“Jaså“, utlät sig denne herre, i det han nedlåtande
täcktes tillåta Clara att förguda honom, utan att han för
egen del gjorde sig synnerligt besvär, icke derför att han
ej älskade Clara så mycket han kunde älska någon utom
sig sjelf, utan derför att han funnit att ju stoltare han
visade sig, desto mera ödmjukade hon sig... “Jaså, han
lägger inte mer några pengar på brickan! Det var satan så
dumt att du skulle låta specieriksdalern slinka bort. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
