Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Tyst, tala inte ut! När oset i morgon bittida gått ur
hufvudet på dig, så vill jag låta dig veta min mening.“
Och när morgonen kom, talade Marie sålunda:
“Vi ha haft fel mot h varandra begge två, men låt oss
besinna oss i tid och bli som förr! Vill du, så vill jag,
min käre Janne, för inte är det värdt att förhala, tills
osämjan gör eländet värre.“
“Topp — det skall vara sagdt, och Gud välsigne dig,
om du får vettet och kärleken tillbaka.“
Då Janne kom hem till middagen, stod stugan
nyskurad, det gamla löfvet var borta, bordduken låg ren på
bordet, sängen befans uppbäddad, blomsterglas i fönstret, och
maten lagd på tvättad tallrik. Derjemte hade Marie fiffat
upp sig sjelf och sökt antaga sitt gamla angenäma sätt.
Till och med lillan, som alltsedan den olyckliga utfarten
varit mycket skrikig, tycktes i dag vara besluten att hjelpa
till med trefnaden: hon ideligen skrattade och krafsade med
sina små fingrar i faderns skägg.
“Jo, se så skall det vara“, sade Janne strålande —
“skam för den, som går bort i qväll!“
På aftonen, då han återkom från arbetet, bjöd man
till att ha riktigt husligt och trefligt af hjertans grund,
alldeles som i den gamla tiden; men, gunås, Janne gäspade
allt emellanåt och tänkte på krogen, och Marie suckade
och tänkte på den infama Sofies fladdrande garneringar.
Det landsvägsdam, som denna afslagit med parasollen, tyngde
beständigt, jemte den frätande afunden, på Maries sinne. Det
onda hade slagit så djupa rötter, att fara var det de ej så
hastigt läte upprycka sig, åtminstone skulle dertill behöfvas
allvarsammare krafter...
Men det blefve för vidlyftigt att följa alla de
välmenande, men svaga försök, som dessa båda menniskor gjorde
för att återkomma i sin forna krets. Hvarje försök blef
endast liksom då barnen leka främmande. De kände det
också med bäfvan, men förstodo ej huru de skulle bota det
gemensamma onda...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
