Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskoparne - 41. Jakob Serenius (1763—1776)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
"Ers Maj:t åkei’ som Jehu,“ yttrade S., då Gustaf III en
gång’ skenat fram med nästan störtande bondhästar. “Ma
foi, hvad menar du’? Hur åkte då Jehu’?“ frågade ko-
nungen. “Det säger icke jag, utan bibeln.“ “Hur säger
då bibeln, att Jehu åkte’?“ “Där står, att han åkte, som
om han varit rasande,“ genmälte den för bondens hästar
ömmande prosten.
Ännu på sin ålderdom var S. i besittning af oförsva-
gade själsförmögenheter och kroppskrafter. Den vördnad
och auktoritet. han åtnjöt var större än hvad någon af
hans närmaste företrädare kommit till del; men han hade
ock många afundsmän. En man med så öfverlägsna egen-
skaper, så kraftfull vilja, så utpräglade och fasta grund-
satser kunde ej annat än blifva allmänt bemärkt, men
äfven på olika, sätt bedömd af sina samtida. I liktalet
öfver Serenius yttrar öfverhofpredikanten Gabriel Rosén:
“en stor man och ett vördnadsvärdt ljus i vår svenska
församling, ej utan skuggor, men dessa bortskymdes af
hans stora egenskaper. Om han hade något befallande i
sin karaktär, om han stundom tycktes hålla för hårdt i
tömmarne, om hans infall, hvaraf hans snille snart .sagdt
var en outtömlig brunn, stundom hade för mycket salt,
så böra vi komma ihåg, att snilleelden, liksom blixten,
har något så lifaktigt, hastigt och flygande uti sig, som
svårligen kan hållas inom sina gränser.“ — En annan,
som stod biskop Serenius nära och väl kände honom var
den blifvande biskopen Olof Vallqvist i Vexiö; han yttrar:
“S. var en man af sällsport förstånd, starkt omdöme om
saker och människor, hade driftig håg för stora ting samt
gåfva att för deras bedrifvande röra likt och olikt, beif-
rade mindre de fel, som begingos mot hans person, än
mot hans ämbete och öfvertygelse. Själf var han orörlig
för hat och förföljelse, obeveklig för smicker och pennin-
gar, trogen undersåte, redlig medborgare, rättvis och lätt
förman, god make, öm fader, fri och ärlig mot hvar man.
De fel, man påbördat honom, voro snarare tidens än
personens. Han har dock betalt (!) dem med sina dyg-
der och blii’ i alla tider ett mönster för värdiga bisko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
