Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Villåttinge kontrakt - Dunker och Lilla Malma - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
mannen Måns Jönsson och Anna Olsdotter. Efter att ha
genomgått Vexiö skola och gymnasium samt studerat i
Ups., erhöll han 1686 Iä/4 riksrådet Gustaf Sparres kallelse
till det heliga predikoämbetet, men undfick ej — af hvad
skäl är okändt — sacros ordines förr än den 15 sept. föl-
jande år, då han pvgdes i Ups. af ärkebisk. Svebilius.
Huspred. s. å. (1687) hos förenämde G. Sparre å Rinkesta
i Ärila, där han tjänstgjorde i 7 år, tills han tilltr. detta
pastorat. Under tiden fick han kallelse af riksmarsken
grefve Johan Gabr. Stenbock till kkoh. i Holm och Kulla
af ärkestiftet. Bef. 1693 14/ä, men tilltr. ej, emedan han,
som på hösten s. å. “uppvaktat med predikan på kongl.
hofvet“, fick fullmakt på detta past. s. å. i/w, tilltr. 1694
1/5 och installerad af bisk. Er. Benzelius 12/9 s. å. Pred.
vid prestm. 96. Riksdagsman 1719. Död 1733 2/e.
S. var en välvillig man, praktisk och ordnande. Prest-
gården upphjälpte han. Han var vid tillträdet missnöjd
öfver “de eländiga husen“ vid prestg., hvilka han jämte
åkerjord och gärdesgårdar försökte sätta i ordning. Efter
reparationernas slut nedskrifver han följande: “sålunda har
jag icke utan största besvär och omkostnader fått ladu-
gården färdig på 2 års tid; Gud för Kristi skull bevare
honom för Eld och Vååda och låte honom med alla andra
huus rottna ned! Amen“. I sina protokoll, som nästan alla
bära öfverskriften: “in nomine Jesu“ har han att begynna
tillämpningen af den nyss utkomna kyrkolagen, hvilken gaf
honom mycket att inskärpa hos församlingen. Från år
1709, när lyckan började svika Sveriges förut så segerrika
fanor, glömde han aldrig att städse sluta sina stämmor med
en uppmaning åt församlingen, att “morgon och afton vid
klämtningen troligen bedia Gud för konung och krigsmach-
ten samt fäderneslandet1’; och denna uppmaning förnyas
hvarje år ända till 1718, då stämman slutas med “trogen
lyckönskan att snart vinna den högst efterlängtade friden11.
Det går en varm ton af deltagande för fosterlandets
nöd under dessa olyckliga tider genom dessa sockenstäm-
moprotokoller, såsom då han år 1711 äfven “tackar Gud,
som bevarat vår församling för den svåra pesten, som så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
