Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Villåttinge kontrakt - Årdala och Forssa - Kyrkoherdar - 22. Nicolaus Andreæ Staf (1767—98)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
22. Nieolaus Andrese Staf (1767—98), bördig från Str.,
där han var son af skepparen Anders S. och Katarina
Gellstadius, komm.-dotter från Eskilstuna. Gymn. i Str.
1732. Stud. i Ups. 34. Pvgd i Str. 39 18/12. Past.-adj. i
Ö.-haninge s. å. Komm. i V.-haninge 1745. Past.-ex. 63.
Kkoh. här 67. Död 1798
Ehuru ej så sträng och bullersam som föregångaren,
ville dock S. vandra samma verksamma väg. R. hade
plöjt, Staf fick så och i sinom tid skörda.
Hvad som mest faller i ögonen, när vi se tillbaka på
Stafs långvariga verksamhet i Årdala, är hans varma in-
tresse för skolväsendet, hvarorn de upprepade påminnel-
serna på stämmor bära vittnesbörd. Vid sin första stäm-
ma tog han reda på, hur det stod till med barnaunder-
visningen. Någon kgl. stadga härom hade då ännu icke
sett dagen; det gälde alltså att vädja till fädernas hjärtan
för barnen. Och den konsten förstod S. väl. Begagnade
ej företrädarens metod att skrämma unga flickor därmed,
att de annars skulle bli ogifta. “Leniter in modo, forti-
ter in re“, det var nu den gällande handlingsprincipen i
Årdala. Stocken spökade ingen enda gång såsom den
fruktansvärde buse, på hvilken S.. pekade för de halsstar-
riga; i värsta fall blef det förmodligen riset, som skulle
göra’t. “Hvar någon af ungdomen“ — heter det i hans
första prot. 1767 — “finnes trög att läsa, intet lyder gifna
varningar, han skall på tjänligt sätt näpsas och agas“.
Renström hade med mycket starkare lungor sjungit
på samma ton i många år, men ännu var allt rörande bar-
naundervisningen så ofullständigt, knappast riktigt börjadt.
Intet skolhus fans, ingen lärare; klockaren skulle vis-
serligen “stå för upplysningen“, men inga barn syntes till,
och inga frågade han heller efter. En gumma i en liten
backstuga eller “en ofärdig yngling“, såsom man ofta bru-
kade eller en invalid från krigets dagar, eller en barsk kri-
garveteran med några stafvande småttingar och i vrån —
ett björkris, det var sannolikt hela skolväsendet, så väl
här som på många andra ställen. Men så en dag •— det
var anno 1768 — kom pastor loci glad och segerviss till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
