Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Oppunda Västra kontrakt - Julita - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Och dock ryckte tiden alltjämt framåt med det nya sek-
lets inbrott, skänkande med hvarje nytt decennium nya
impulser åt bemödandena att förvandla kyrkan från en
neologisk till en evangelisk. “Tidens orm höll på att byta
om skinn för att tala med Tegnér. Det gamla fick
maka åt sig.
Gustaf III var ej mera till, Schröderheim var ej heller
mera till. Den sistnämdes plats hade vid 1800-talets bör-
jan intagits af en man med en lielt annan uppfattning af
prestadömets allvar och ansvar; det var Mattias Rosen-
blad. Korteligen, det nyfödda seklet var en vårens tid
med löftesrika förebud till en kyrkans pånyttfödelse och
reformation både till hufvud och lemmar. — Ännu fick
man . dock vänta. På de flesta håll ljödo från prediksto-
larne de gamla uthamrade fraserna om dygdens ära och
belöning, klädda i mer eller mindre prunkande blomster-
skrud och framburna med den teatraliska affekt, som var
den gustavianska tiden egen. En sådan, ja en af de mera
begåfvade i denna stil var den hertiglige hofpred. m. m.
Karl G. Örbom, hvaraf vi ock kunna förstå, att han på
sin tid åtnjöt en sådan reputation som predikant och en
sådan framgång i befordringsväg.
Af intresse är att höra, hvad en af tidehvarfvets mera
famöse skrifställare yttrar om honom. “Utrustad“ —säger
han -■ "med en ståtlig gestalt, skarpt markerade anlets-
drag, en ljudande stämma och en adelig hållning i hela
sitt väsende, var hofpred. Ö. skapad till talare. När han
slog i pi edikstolen, liknade han Vulcanus, när denne slog
Jupitei så hårdt för pannan, att vishetsgudinnan Minerva
fullvuxen sprang fram därur.“ Det låg ej så liten satir i
denna teckning. Kanske var den välförtjänt. Den korta
kaiaktäristiken har emellertid föga betydelse, när man
vet, att dess auktor är den mot kyrkan och det bestående
föga vänlige, men mycket ryktbare Press-terroristen C.
A. Grewesmöhlen, “rabulismens fader11. Men den vittnar
i alla fall om, hvad folk på den tiden mest beudrade; den
vittnar om en flärdfull tid.
Karl G. Ö., fastän jämte till börden, hade gamla tra-
ll 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
