Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Oppunda Västra kontrakt - Västra Vingåker - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
Gud och tiden. Jag vet likväl, att min ängel får af Gud
befallning att hafva en krona tillreds att sätta på mitt
hufvud, när jag skiljes hädan".
Under allt detta stod S. städse väl hos konungen,
oaktadt han aldrig framträdde med lumpet smicker, utan
alltjämt var en af de få, som öppet förde sanningens språk.
De hade nog ock mycket gemensamt, dessa båda, Karl XI
och S., och visste därför att värdera hvarandra. De hade
i mångt och mycket gjort samma erfarenhet i lifvet af
världens vänskap och funnit, hurusom icke allt är guld
som glimmar. Betecknande är i detta fall det samtal, S.
hade med konungen 1697 kort före dennes död.
“Jag har nu regerat i tre och tjugo år i Sverige:
först jag vardt konung, trodde jag alla människor; nu “tror
jag ingen,“ yttrade konungen.
S. svarade: “att tro alla, är icke godt, ty där äro
många arge och illasinnade till.“
“De äro alltför många“, återtog konungen. “Men att
tro ingen, är ock, Allernådigste Herre, intet godt; ty där
äro månge välsinnade och redlige till“.
“Nu är det för sent,“ yttrade konungen.
Utom de regenters förtroende, hvaraf S. under sin
långa verksamhet kom i åtnjutande, tilltvang han sig en
sällspord aktning och tillgifvenhet af alla, hvilka stodo
under hans ledning och vård som prest eller lärare. Och
att denna uppmuntran följde honom fr. Vingåker till Ups.,
visade den akademiska ungdomen vid flera tillfällen,
särsk. vid den stora branden i Ups. 1702, då studenterna
räddade hela hans lösegendom trots den öfverhängande
faran.
Ännu en tredje eller snarare en fjärde och sista sta-
tion öppnades för S., då han kort efter Upsalabranden
kallades till biskop i Skara 1702 och fick flytta till Brunsbo
biskopsgård, det han kallade sitt kära Tusculum och där
han, “om Gud unnade honom frid, ro och sin nåd, hop-
pades kunna skaffa mycken frukt.11
Hvad han där uträttade i allvarlig tillsyn öfver sitt
underlydande presterskaps lära och vandel genom grund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
