Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Södertörns kontrakt - Österhaninge med Ornö, Utö och Nämdö kapell - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
färde. Den hemska aningen sannades; efter en svår och
stormig färd anländer en tillförlitlig budbärare, kap.-pred.
Thor från Nämdö, som omtalade, att sjöröfvareflottan nal-
kades Österhaningestranden. Underrättelsen nådde herr
Nils, Österhaninges nitiske kyrkoherde, en; rådig man med
församlingens fulla förtroende. Han lät på en höjd i när-
heten af Österhaninge kyrka tända en vårdkas, hvars
lågor snart stodo högt i sky, och därtill utsända härpil
och samlade så en stor skara bönder, som med yxor och
skäktor, slagor och pikar rustade sig att möta dansken
och stänga honom vägen till Stockholm. Hopen skulle
lugnt invänta fienden på en vid sjön Enviken belägen
höjd, kallad Skårön eller Skåran.
Under tiden enades man om följande fyndiga plan,
.som häradets länsman, hvilken bäst kände de lokala för-
hållandena och därtill var utrustad med ett förslaget hufvud,
åtog sig att utföra. Han förmanade bönderna att hålla
sig tysta, väl gömda och samlade i den täta skogen vid
Skåran, “men11 — tilläde han — ‘’när I hören min liu;
då skolen I veta, att fienden följer mig i spåren. Varen
då redo till anfall11.
Sedan allt sålunda ordnats, klädde sig länsmannen i
11 paltiga kläder11 och begaf sig till stranden, där danskarne
redan landstigit. Han linkade nu fram, låtsande sig vara
en halt krympling och blåste på sin lur, medan han dref
några kreatur framför sig i skogen. Det stod illa till med
samfärdseln den tiden; knappast någon banad^väg frau
Östersjöstranden till Stockholm. Det enda var några s. k.
“fästigar11 i slingrande bugter, på hvilka vallhjonen drefvo
boskapen genom den täta, mörka timmerskogen. Dan
skarne behöfde därför en vägvisare. Då framträdde plöts-
ligt i deras närhet en löjlig persedel, en som det tycktes
halffånig fäherde, som genom sin alltjämt tutande iur
väckte deras uppmärksamhet. De begynte nu examinera
honom och bjödo honom hederlig vedergällning, om an
ville visa dem vägen till Stockholm.
11 Vägen till Stockholm11, började han hacka och stamma,
allt under det han fånigt skrattade mellan hvarje ord,
III 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
