Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Väster-Rekarne kontrakt - Eskilstuna, Kloster och Fors - Kyrkoherdar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
hållit, huru adelen låter den fattige hungra till döds, medan
den göder sina hundar och hästar med den säd, som Gud
låtit växa till människors uppehälle“. Hvad intryck en
sådan predikan skulle utöfva, kan man lätt förstå. Chr.
uppväckte mot sig en storm af ovilja. Drottningen säges
själf hafva varit närvarande och dessutom en af adelns
mäktigaste män, han, som förde ett af de mest lysande
hof och därför känt sig hårdast träffad af predikantens
ord, nämligen Magnus Gabriel de la Gardie, hvilken ock
hela tiden visat ganska tydliga tecken till missnöje. Var-
ningar och hotelser följde nu tätt på hvarandra. Hans
vänner rådde honom att vara på sin vakt. Fienderna
skickade honom anonyma skrifvelser, hvari han hotades
med öfverfall, våld, till och med döden. Det gick ändt-
ligen så långt, att själfva den mäktige Per Brahe skickade
en af sina uppvaktande svenner till Chr. med den häls-
ningen, att “om han ej slutade med sitt djärfva tal, han
säkert skulle mista hufvudet“. Chr. svarade:. “öfver mitt
lif råder Gud; men om han vill låta Eder herres hot gå
i fullbordan, skall jag akta för en ära att blifva den förste,
som för sanningens skull får offra mitt lif“.
Gud vet också,- huru det till sist hade gått, om ej
drottningen kommit emellan, förmenande, att man ej så
skulle “klappa det hvita barnet, att det svarta därvid för-
gätes“. En ganska egendomlig jämförelse, ingalunda smick-
rande för de ofrälse, “de svarta barnen“; men väl menadt
i alla fall och ett ’stöd för den djärfve predikanten. Huru-
vida det nu emellertid var denna opåräknade handräck-
ning från drottningen och pfalzgrefven eller sakens egen
vikt, som höll Chr:s humör uppe; visst är, att han icke
tröttnade att fortfarande måtta säkra och kraftiga hugg
mot adelns tyranni och drottningens slösaktighet, hvarvid
hans “prseterea censeo“ alltid blef, att kronogodsen skulle
indragas.
Man vidtog slutligen, när intet annat hjälpte, en annan
utväg; man ombesörjde, att hr Chr. icke mer skulle be-
sväras med riksdagsbestyret. Det tros — på hvilka grunder
är okändt — att hans egen biskop Johannes Mathise, drott-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
