Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6 Kapitlet. Svartholm och Sveaborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid krigets utbrott var amiral Carl Olof Cronstedt
kommendant på Sveaborg. Son till major J. G. Cronstedt och Hedvig Juliana
Jägerhorn, föddes han på Botby gård i Helsinge socken den 3
november 1756; år 1770 ingick han vid arméns flotta och blef 1789
öfverstelöjtnant. I slaget vid Svensksund den 9 juli 1790 var
Cronstedt konungens flaggkapten (stabchef), hvarför äran af slagets
lysande utgång till väsentlig del tillkom honom. Cronstedt stod
högt i gunst hos såväl Gustaf III som Gustaf IV Adolf och
anförtroddes äfven flera höga, maktpåliggande befattningar. År 1801
befordrades han till viceamiral af blåa flaggan med utnämning
till öfverbefälhafvare i Karlskrona. Kort därpå förlorade
Cronstedt likväl Gustaf IV Adolfs bevågenhet och förflyttades emot sin
önskan till Sveaborg såsom fästningens kommendant. Denna
förflyttning betraktades af honom nästan som en förvisning, och då
han midt i vintern blef tvungen att resa öfver till Finland, skref
han: »Jag måste lämna mitt hushåll i en olämplig årstid och
komma till ett ställe, där jag inte äger en stol, och inte vet, huru
jag får mat.»
Oaktadt Cronstedts förbittring och missnöje i anledning af
konungens onåd, kan man likväl ej, såsom en del författare velat
göra, antaga att nämnda omständighet inverkat på hans
hållning under belägringen. Motiven till Cronstedts förfarande böra
utan tvifvel sökas på annat håll. Med hänsyn till hans
karaktärsdaning hade en dylik ringa och i det hela lumpen orsak ej
gärna kunnat framkalla handlingar, genom hvilka ej allenast
konungens, utan framför allt fäderneslandets väl äfventyrades. Hans
anseende före 1808 var, såväl bland förmän som kamrater och
underordnade, det allra bästa. De omdömen, som fälldes om
honom vid denna tid, äro endast lofprisande. »Kommendantens
kända talanger», yttrar en af hans samtida, »äro öfverflödiga att
omnämna, sedan nationen ansett honom för en af sina största
män, för en af sina redligaste embetsmän». Samtiden såg i honom
främst hjälten från Svensksund. Senare tiders forskare hafva
däremot hos honom funnit äfven andra egenskaper, hvilka,
oberoende af hans handlingssätt under Sveaborgs belägring,
nedflyttat honom från den höga piedestal, där han tidigare tronat; likväl
har man ej kunuat frånkänna Cronstedt fysiskt mod. Äfven har
det erkänts, att amiralen i början ledts af redbara syften, men
»hans synkrets var inskränkt, karaktären i hög grad emottaglig
för intryck och det moraliska modet ringa. Han hade svårt att
djärft taga något på eget ansvar och drifva sin vilja igenom. Lägg
härtill att han själf innerst knappast trodde på möjligheten af
det verk, han var satt att utföra». Till och med fienden synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
