Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9 Kapitlet. Kriget förflyttas till mellersta Finland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liflig eld. Till en början måste ryssarna vika, hvarvid de svenska
kolonnerna med Lifgardet till häst och gardesjägarna i spetsen i
mönstergill ordning tågade framåt.
Vid synranden kunde man redan upptäcka tornspirorna i Åbo,
och eldade af hoppet att segrande få rycka in i staden, ansträngde
sig svenskarna till det yttersta. Men i detsamma erhöllo ryssarna
i general Baggehufvud med två bataljoner och en skvadron ett
kännbart understöd, hvarigenom svenskarna tvungos att stanna.
Framför dem låg en öppen slätt, vid hvars motsatta rand
fienden intagit en fördelaktig ställning. Trots alla svårigheter vid
ett försök att rycka vidare, vågade v. Vegesack dock försöket, men
blef tillbakakastad, och efter det ryssarna yttermera erhållit
förstärkningar, måste svenskarna vika undan. De välordnade
kolonnerna upplöstes småningom i små enskilda grupper, hvilka
hvar för sig, steg för steg retirerade. Å ömse sidor hade striden
varit hårdnackad, och enskildt mod lagts i dagen. Såväl
Buxhœvden som v. Vegesack hade skäl att berömmande uttala sig
om sitt manskap. Den förstnämnda kunde i sin rapport till
kejsaren icke nog prisa sina trupper: »De mera lindrigt sårade
återvände till striden, sedan de blifvit förbundna. Bataljonerna,
som från aflägsna ställen skyndade till samlingsstället, sprungo,
och då cheferna befallde dem stanna för att hvila, begärde de
att få fortsätta marschen.» General Baggehufvud äfvensom
Tutschkoff uppehöllo sig för det mesta i jägarekeden. Den sistnämnda
befann sig i Åbo under krigsrätt och deltog frivilligt i striden,
v. Vegesack rapporterade till konungen: Inders Maj:ts garde
slogs som ett garde bör strida, och de frivilliga skarpskyttarna
slogos som redliga finnar. Landtvärnsbrigaderna, alldeles oöfvade
i krigsrörelser, uträttade hvad de kunde. Men i saknad af befäl,
hvaraf de gjort en betydande förlust, var deras verkan mycket
inskränkt.» Det personliga modet och själf uppoffringen hos
mången ung landtvärnssoldat torde likväl godt kunnat uthärda
jämförelse med gardestruppernas, fastän denna truppafdelning i sin
helhet ej var vuxen situationens fordringar.
För v. Vegesack återstod emellertid ej annat än att återvända
till båtarna. Striden hade varat hela natten och manskapet
dignade af trötthet. Under inskeppningen stupade den unga,
förhoppningsfulla majoren Anders Wilhelm Ramsay. Efter slaget vid
Revolaks hade han blifvit sänd till konungen med krigstroféer, och
då v. Vegesacks detachement samtidigt utrustades för färden till
Finland, bestämdes Ramsay till öfveradjutant hos generalen.
Då trupperna skulle stiga i båtarna, uppstod bland det ovana
landtvärnet en fullständig oordning. »Likt vilda får», skrifver v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
