Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10 Kapitlet. Striderna i skärgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då konungens nye generaladjutant H. G. af Melin emottog
befattningen och hade sin första audiens, ansåg han sig i kraft
af sitt ämbete böra få del af konungens planer. I grannlaga, väl
valda ord framställde Melin sin önskan, men till en början
låtsade konungen ej förstå honom, och slutligen afbröt han talaren
tvärt samt yttrade öfverraskad:
»Hvarom talar ni med mig?»
»Jag talar, Ers Majestät, om en operationsplan . . .»
»En sådan», svarade konungen sträft och öfverlägset, »har jag
ej uppgjort och bryr jag mig ej om. Min herre bör veta, att det
var general Macks[1] olycka att på förhand hafva uppgjort planer.
För egen del tänker jag att taga mitt parti allt eftersom tillfället
kräfver.»
Den 30 juni steg konungen åtföljd af en talrik svit ombord
på jakten »Amadis» och afseglade för gynnsam vind öfver Ålands
haf samt anlände tidigt på morgonen den 4 juli till den vid
Fårskinnsholmarna utanför Åbo liggande skärgårdseskadern. Bland
konungens följe befunno sig generaladjutanten för flottan
viceamiral Rajalin, kaptenlöjtnant Piper, öfverste Boije,
generalauditören Gyllenborg, kabinettssekreteraren Wetterstedt och flera andra
högtstående personer. Före sin afresa hade konungen till hertig
Karl lämnat befälet öfver trupperna i Sverige.
Sverige hade hittills alltid öfverträffat Ryssland på hafvet, och
då nu England dessutom bidrog med 16 större och 20 mindre
fartyg, kunde man vänta att det ej heller denna gång skulle falla
sig svårt för Sverige att därstädes bibehålla öfvermakten. Men
sedan en del af svenska flottan vid Sveaborgs kapitulation fallit i
ryssarnas händer, och en annan del, hvilken låg utanför Åbo, vid
fiendens inryckning i nämnda stad förstörts af svenskarna själfva,
voro redan i början af kriget många af de bästa större
krigsfartygen och närmare hälften af roddflottiljen förlorade. Trots nämnda
förluster var svenska flottan likväl stark nog att med framgång
kunna mäta sig med den ryska.
Från tidigt på våren seglade såväl svenska som ryska
krigsfartyg omkring i Finska viken, särskildt i trakten af Åbo, hvarvid
några mindre sammanstötningar ägde rum; dock förekommo ej
större drabbningar. Mot slutet af juni afsände konteramiral
Hjelmstjerna, hvilken i dessa vatten förde befälet öfver svenska flottan,
kapten Sölfverärm med 8 kanonslupar till Jungfrusund.
Sölfverarm fick i uppdrag att hindra en del från Sveaborg afseglade fartyg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
