Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12 Kapitlet. I Karelen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
råkat illa ut. I följd af brist på lämpliga farkoster måste tills
vidare äfven den andra utvägen förfalla. Visserligen hade några
båtar till början af juli blifvit hoptimrade, men antalet var så
otillräckligt, att endast 500 man med dem kunnat frambefordras,
Häraf följde, att ryssarna emot sin vilja tvungos att se tiden an
och fortfarande inskränka sig till en passiv hållning. Mindre
anfall gjordes visserligen emellanåt, men blefvo alltid tillbakaslagna.
Under tiden eftersändes från S:t Petersburg en skeppsbyggare
och 200 matroser, hvilka med ifver begynte bygga flottor; dock
utföll resultatet till en början högst otillfredsställande. Det var
nämligen nära däran, att en stor mängd soldater omkommit, då
farkosterna profvades. De måste grundligen ombyggas, hvarigenom
tiden utan nytta förhalades.
I väntan på gynnsammare förhållanden riktade Tutschkoff sitt
hopp på generalmajor Alexejeffs medverkan. Denne hade
nämligen från Sordavala blifvit afsänd för att skingra de i Karelen
opererande beväpnade bönderna. Tutschkoff antog för gifvet att
Alexejeff hastigt, utan några svårigheter, skulle få bukt på de
»upproriska» bönderna[1] och segrande tränga fram genom Joensuu
samt därefter falla Sandels i ryggen. Men något helt annat
inträffade emellertid.
Med 1,300 man, till större delen kavallerister, gick Alexejeff
den 17 juli öfver riksgränsen vid Pälkjärvi och utsände till alla
kyrkor i Karelen en proklamation, hvari han med döden hotade
alla invånare, som anträffades med vapen i hand. Föga tyckes
han haft kännedom om karelarnes folklynne, om deras
hängifvenhet för den fäderneärfda torfvan och de känslor för den
lagliga öfverheten, som besjälade dem.
Befolkningen i Karelen, hvilken under alla föregående krig
mellan Sverige och Ryssland ständigt varit utsatt för härjningar
och plundringståg från rysk sida, var ingalunda böjd att
hörsamma uppmaningen. Den hade städse varit svenska kronan
trogen och hade ej någon lust att komma under ryskt välde. För
karelarna låg det dessutom nära till hands att jämföra sin ställning
med de på andra sidan gränsen bosatta stamförvanternas, hvilka
sedan Peter den stores dagar voro tsarens undersåtar. Och denna
jämförelse var nog knappast ägnad att uppväcka önskan om
ändring i de bestående förhållandena.
I medlet af februari hade underrättelsen nått Karelen, att
grannen i öster hotade infalla i deras land. En kungörelse från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
