Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13 Kapitlet. Lochteå—Olkijoki.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kvarstannade för att åter på aftonen den 10:e fortsätta den
mödosamma marschen. Ehuru allt utfördes i största tysthet, hade
fienden likväl på något sätt erhållit kunskap om företaget och var
till följd däraf på sin vakt. Man har förmodat att hemligheten
röjdes af några karelska jägare, hvilka råkat i fångenskap, då de
den 9:e lågo i bakhåll vid Viermä by; enligt en annan version
skulle en landtmätare meddelat Sandels’ plan åt fienden. Allt
nog, ryssarna drogo skyndsamt en betydlig styrka till Virta. Denna
mötte nu Malm, då han med förtruppen nalkades fiendens ställning.
Det lyckades dock Malm att tillfångataga fiendens fältvakt
samt en hel bataljon, men omedelbart därpå stötte han på en
annan, med hvilken han inlät sig i strid. Efter en stund drefs
äfven denna bataljon tillbaka, hvarefter han, i hoppet att
företaget ännu skulle krönas med framgång, styrde kosan mot bron.
Men här hade fienden i skydd af styckevärnen samlat en ansenlig
styrka och spärrade vägen för de våra.
Malm, som befarade att hela planen kunde gå om intet,
beslöt att medelst en vågad handling afgöra saken och kastade sig
oförskräckt emot den öfverlägsna fienden, hvilken nu drog sig
tillbaka mot bron. Här samlades allt större massor och motade
de våra med kraftiga bajonettanfall. I den dystra höstnatten
uppstod en hårdnackad, bitter kamp. Svårt var att i mörkret skilja
vän från fiende. På den trånga bron nådde fäktningen sin
höjdpunkt — i vildt raseri störtade man med bajonetter, gevärskolfvar
och knytnäfvar in pä hvarandra; som furier slogs man bröst mot
bröst, hvarvid många trängdes ner i strömmen och omkommo i
vattnet. »Minnes du, du ärans barn, Idensalmis hemska natt? . . .
sjunger den ryska skalden Batjuschkoff, som själfvar närvarande.
Den tidigare tillfångatagna ryska bataljonen, hvilken man
under tumultet ej hunnit afväpna, kastade sig ånyo i striden. Intet
kunde nu mera göras mot öfvermakten, hvarför signal gafs till
återtåg, och med kännbara förluster begynte man draga sig
tillbaka. Lyckligtvis förföljde fienden endast ett kort stycke väg, och
återtåget underlättades äfven väsentligt genom att frost under
natten hade inträffat.
Major Malm, en af finska arméns erkändt mest framstående
och modigaste män, råkade vid återtåget i fångenskap. Han blef
illa sårad i benet, och trots det hans jägare i det längsta
försvarade sin afhållna chef, måste han dock slutligen kvarlämnas på
slagfältet.[1] Förutom Malm, tillfångatogos äfven löjtnant Weber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
