Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstärkningar, men fick förgäfves vänta därpå. Då general Tibell
för Gustaf Adolf färedrog Döbelns bref yttrade konungen:
»Tibell inser att Åland måste försvaras; detta är också af
högsta vikt för att behålla krigsorten på andra sidan hafvet.
Kustarmén bör således sammandragas, för att man därifrån må kunna
afsända nödiga förstärkningar till Åland.» Detta hade ju varit
godt och väl, men resultatet blef dock, att endast 300 man at
Upplands regemente afgingo till Åland, där de i början af mars
inträffade. Någon nämnvärd nytta af en såpass fåtalig tillökning
hade Döbeln själffallet ej.
Då hoppet om värdefullare förstärkningar visade sig förgäfves,
försökte Döbeln ersätta bristen genom att anordna en duglig
landsstorm på öarna. Men äfven härvid mötte honom många
svårigheter, ty befolkningens sinnesstämning var numera ej densamma
som då Arén och Gummerus föregående vår med så stor
framgång bortdrefvo ryssarna från Åland. Den forna hänförelsen var
försvunnen och hade i stället efterträdts af en försiktig
betänksamhet. Man kände till huru det gått i andra delar af landet,
där befolkningen gjort motstånd, och man hade hört berättelserna
om huru grymt folket fått plikta för sitt fosterländska sinnelag.
Dessutom insågo ålänningarna, i likhet med Finlands öfriga
invånare, att kriget numera var förloradt, och att motstånd ej längre
tjänade till något.
Förgäfves bemödade sig Döbeln att förmå allmogen följa
pliktens bud och värna sina öar mot fiendens angrepp. Han
talade för döfva öron. Så hände en dag i början af mars, att
några kosackhopar företagit ett anfall mot förposterna på Bänö
holme, hvarvid de därstädes närvarande landsstormsmännen kastat
sina gevär ifrån sig och hals öfver hufvud begifvit sig på flykten.
Nära nog samtidigt hade v. Döbeln af konungen erhållit en
skrifvelse, hvari Gustaf Adolf tillkännagaf sin tacksamhet mot
ålänningarna för deras trohet, uthållighet och visade tapperhet. Döbeln
lät föra till sig de nyss så skamligt flyktade landsstormsmännen
och uppläste för dem och det vid tillfället talrikt församlade folket
konungens bref. »Så behagar vår konung säga i sin höga nåd»,
yttrade generalen till folkhopen, »men jag, som känner hvilket
pack I ären, jag heter Döbeln, och jag skall, ta’ mig tusan, också
döbla er! — Ha’n I hört talas om björneborgarne? Veten I hvad
de kämpat, utstått och uträttat?»
Döbelns kraftiga ord skrämde visserligen upp allmogen, men
förmådde dock ej skapa några hjältar.
Emellertid hade ryssarna sammandragit sina trupper till
trakten invid Åbo, hvarvid furst Bagration erhöll uppdraget att anföra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
