Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14 Kapitlet. Vintern 1808—1809.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nog, beräknade fiendens styrka till 9—10,000 man. Till
Gripenberg afsände han underrättelse om det skedda.
Men redan påföljande dag erhöll Barclay de Tolly Knorrings
befallning att återvända till Finland, och Cronstedt emottog
samtidigt underrättelse om den af Döbeln ingångna
öfverenskommelsen. Ett nytt fördrag kom nu till stånd mellan de bägge
befälhafvarne. Ryssarna skulle efter 3 dygn anträda återfärden och
få medtaga så mycket lifsmedel och kläder ur förråden, som de
kunde behöfva under marschen. I händelse att svår väderlek
inträffade, kunde afmarschen uppskjutas. Vägvisare och hästar
skulle äfven ställas till deras förfogande. Sålunda återvände nu
Barclay de Tolly redan den 27 mars och uppnådde lyckligt finska
kusten den 1 april.
I Umeå och i hela Sverige fröjdade man sig öfver ryssarnas
aflägsnande och hoppades att all fara därmed vore öfverstånden,
men snart nog skulle det visa sig att Barclays tåg öfver Kvarken
haft en ödesdiger inverkan på utvecklingen af händelsernas gång
i den norra finska fördelningen, där Gripenberg förde befälet.
* * *
Den 17 mars uppsade ryssarna stilleståndet med Gripenberg;
alltså kunde fientligheterna i dessa trakter, enligt tidigare
öfverenskommelser, vidtaga den 23:e samma månad. Flera af
Gripenbergs officerare gjorde honom uppmärksam på, att det vore
klokast att nu draga sig tillbaka mot Umeå, hvilket utan tvifvel hade
varit välbetänkt; men Gripenberg ville ej vika utan svärdslag,
»Vill man göra sak med mig», svarade han förargad, »kan jag
icke undvika det, men för feghet skall det ej bli, först skola vi
slåss och sedan gå.»
Af ofvananförda ord framgår, att Gripenberg kände sig sårad,
och att han förmodade det någon betviflade hans mod. Allt ifrån
krigets början hade Gripenberg ständigt blifvit åsidosatt af högste
befälhafvaren, hvilket hos honom närt en viss misstänksamhet.
Mellan honom och grefve Klingspor uppstod sålunda genast ett
fientligt förhållande. Oupphörligen blef Gripenberg trakasserad
och i möjligaste måtto nedsatt af fältmarskalken. Gripenberg med
sin enkla, sträfva och rättframma natur, tilltalade ej Klingspor,
hvilken mera anslogs af yttre förfining och hofmannamanér. Det
var själffallet att två så helt och hållet motsatta karaktärer skulle
stötas ifrån hvarandra. Men Gripenbergs redbara väsen, hans i
många strider bepröfvade tapperhet och plikttrohet voro
egenskaper, hvilka, ehuru de ej anslogo Klingspor, gjorde honom allmänt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
