Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15 Kapitlet. Inre förhållanden i Finland under kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då deputationen den 12 november hade sitt första enskilda
sammanträde, erinrade Mannerheim medlemmarna om, att de
såsom valda utan hänsyn till gällande stadganden, icke kunde
anse sig såsom en folkrepresentation, icke heller ägde rätt att
yttra sig om ändring af landets lagar, beskattning m. m.
Deputationen borde inskränka sig endast till vördnadsbetygelser,
uppvaktningar »och om H. K. M. så befaller, meddela deras
underdåniga och välmenta råd, om hvad som under påstående krig kan
vara att vidtaga till lättande af de bördor, som vanligen dylika
olyckliga tider åtfölja, dock med uttryckligt förbehåll, att sådana
råd icke måtte lända till intrång i våra hemmavarande
medbröders lagliga rättigheter, eller någonsin anses för nationens beslut».
Härom förenade sig alla utom deputeranden från Borgå,
handlanden Lindert, som till protokollet bifogade sin enskilda uppfattning.
Efter flera veckors väntan erhöll deputationen slutligen, den
30 november, företräde för kejsaren, hvarvid medlemmarna med
stor ståt i hofvagnar afhämtades från hotellet, beledsagade af
kejserlig betjäning i paradlivré. Invid Mannerheims vagn red
dessutom en kejserlig understallmästare.
Vid audiensen voro, förutom kejsaren själf, ej andra än grefve
Soltykoff och Sprengtporten närvarande. Den inleddes med ett
tal, som Mannerheim å deputationens vägnar riktade till
monarken. I detta sitt tal framhöll Mannerheim de känslor, med hvilka
medlemmarna af en »fri, men lagbunden nation, mindre känd
genom förvånande bedrifter, än namnkunnig genom den trohet
och tillgifvenhet den i alla tidskiften visat dess lagliga öfverhet
och som under loppet af de sex århundraden som Finland varit
förenadt med Sverige alltid lämnat vedermälen däraf», framträdde
inför H. Majestäts tron. Talet slutade med tacksägelse till
kejsaren för löftet, att landet skulle bibehållas vid sin religion, lagar
samt fri- och rättigheter.
Alexander svarade med en försäkran om sin välvilja för
Finland och sin föresate att med bibehållande af och skydd för
religion, lagar och frihet efter all sin förmåga bidraga till Finlands
välgång. »Den ädle människovännen», säger Mannerheim, »hade
sedan yttrat sig att han ansåg för en ära, att äfven regera öfver
ett fritt och med lagar försedt folk.»
Följande dag inlämnade deputationen ett skriftligt memorial,
i hvilket framhölls »att de deputerade, såsom valda på ett från
grundlagarna afvikande sätt, ej kunde inlåta sig på
öfverläggningar, hvilket egentligen tillhörde landets lagligen sammankallade
ständer, utan endast kunde meddela råd och upplysningar i
ekonomiska angelägenheter, samt anhöll, att kejsaren måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
