Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17 Kapitlet. De sista striderna och freden i Fredrikshamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bottniska viken till gränsen af norska lappmarken. Med kartan
följde ett bref från kejsaren till Rumjantzoff, hvari bl. a. yttras:
»Sålunda kommer gränsen att löpa långs Torne och Muonio älfvar,
på sätt jag med egen hand uppdragit den på bifogade karta.
Men jag kommer aldrig bifalla att återlämna Torneå stad, och,
om ej freden slutes på ögonblicket sedan ni fått detta bref,
befaller jag er afbryta underhandlingarna, och det kommer att bero
af omständigheterna, hurudana mina anspråk för en framtid kunna blifva.»
Rumjantzoff uppläste skrifvelsen för de svenska herrarna, hvilka,
belåtna med att hafva förmått åstadkomma åtminstone ett litet
medgifvande, samma dag, den 17 september, undertecknade
fredshandlingarna. I alla fall kostade det mycket
på de båda svenskarna att skrifva sina namn
under dokumentet, hvarigenom Sverige förlorade
Finland. Skjöldebrand skrifver om det intryck
han erfor vid detta ögonblick : »Jag gick nu till
mitt kvarter, och då jag fann mig ensam, rusade
öfver mig tanken på den grufliga förlust för
Sverige, som jag nyss hade undertecknat. Förgäfves ville jag besinna
nödvändigheten af denna uppoffring att frälsa det hela. Jag kände
likasom kvalet af en grof brottsling, då samvetet vaknar; det var
mig, som ville hjärtat brista och jag kunde ej tillbakahålla tårar,
som gåfvo det någon lättnad. Men de torkades snart af harmen
öfver allt det, som bidragit till vår förlust, och ämnet för denna
harm var ganska vidsträckt. Jag gick fram och tillbaka i ett slags
anfall af raseri, som nästan betog mig medvetenheten . . . Jag
sökte i mitt sinne alla möjliga tröstegrunder, äfven den vanliga,
men odrägliga: att det onda ej kan hjälpas; likasom det ej vore
större tröst, om det kunde hjälpas.»
 |
| Grefve D. Alopæus. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
