Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning II - En ovanlig bekantskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alldenstund jag varit med om att kasta sten där, så
fick jag ett slags medlidande, och kände skuld.
På fjärde året fick jag veta att det icke var målaren
C. Nu skulle hela homunkeln fallit bort, men det
satt något av målaren-artisten kvar, även i hans lediga
sorglösa sätt att föra sig. Han blev dock numera för
mig en opersonlig varelse, en promenerande, som jag
kände men icke var bekant med.
På femte året kom jag med en bekant som jag
råkat på vägen, och efter en stund mötte vi min före
detta målare C., men i sällskap med någon. Min
medförda vän hälsade med hatten, och jag gjorde så med,
som jag lärt mig i min ungdom.
– Nu skall jag passa på, sade jag, och fråga vem
den herrn var.
– Det var ju baron H.
– Nej, nej, var det han?
Nu vaknade en rad minnen. Baron H. gick i
samma skola som jag, men en klass över. Han blev
gift med den store men fattige skådespelaren X:s
sköna dotter. Hans far hade dött under pinsamma
omständigheter. Därpå hade denna son genom slöseri
råkat under administration, blivit räddad och satt nu
på sitt slott. Han var ingenting, men målade. Jag
mindes honom nu från en kappsegling 1872, där han
var prisdomare och jag referent, och han var mig då
osympatisk.
Emellertid, nu efter denna hälsning inträdde jag
liksom i kontakt med honom, så att jag nästa
morgon ville hälsa igen, men höll mig tillbaka. Nu kände
jag honom, hade namn, karaktär och biografi. Så
levde vi livet framåt och den där hälsningen var nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
