Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning II - Larver eller Tillfälliga materialisationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som slutet på allt, då döden dock är en början.
Därför fruktade hon kyrkogårdar och likvagnar, hatade
allvar, blev sjuk av tragedier och Beethoven, båd
Gud att hon skulle få gå på operett om en kväll;
grät när den blev inställd.
Men hon njöt av männens lidanden, och visade
därmed sin släktskap med det ondas representant.
En gång berättade hon helt naivt, hur hon
upptänt en ung mans låga i Paris.
– Han grät när han fick se mig i
Louxembourg-trädgården.
Och då log hon så vackert som ett barn när det
får en glädje.
Hon skänkte sig endast för att få avbryta och
pina den övergivne med saknadens smärta.
Men därmed samlade hon ett sådant block av
psykisk ström att hon slutligen slogs ihjäl av
urladdningarne.
Hon var alltid utrustad med Verlogene
Wahrheiten (som Goethe kallar) och varje dag ljög hon
ihop ett slags karaktär åt sig, om man kan begagna
ljuga om en som icke visste vad sanning (= verkliga
förhållandet) var.
Hon kunde om natten på kaféet tala långa räckor
av välljudande veka ord, vilka rusiga män och
sömndruckna åhörde som musik, utan att egentligen förstå!
En gång åhörde jag som nykter denna musik,
och det var ingenting; bara mörkt tal,
improvisationer.
Förde man ett reguljärt samtal, så gingo
replikerna parallellt om varandra, utan att råkas, och en
gång måste jag säga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
