Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Avdelning III - Elektricitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men både glas- och hartselektricitet attrahera
alla kroppar.
Franklin förklarade också att elektriciteten var en
enda utan kvalitativ åtskillnad; differensen var en
endast kvantitativ. En oelektrisk kropp höll normala
mängden elektricitet; en positiv (glas-) höll en större
mängd; en negativ höll en mindre mängd elektricitet.
Om vi nu återvända till fundamentalexperimentet,
så brukar detta tilltrasslas genom en blunder. Man
begagnar nämligen samma flädermärgskula; denna
laddas först med glasstången, och attraheras därvid;
beröres hon nu med glasstången, så repelleras kulan.
Det betyder att hon är mättad och vill icke ha mera.
Beröres återigen den av glaset laddade kulan med en
gniden lackstång, så attraheras hon. Om kulan först
laddats med lackstången blir förhållandet motsatt.
Så skildrades fenomenet år 1881 (av L. A. F.).
Men 1876 framställdes fenomenet sålunda i ett
populärt arbete (av Schödler, dock med förord av
Liebig).
Närmar man en gniden lackstång till en
upphängd korkkula, så attraheras denna, till dess hon
berör lackstången, då hon bortstötes. Beröres hon
återigen med lackstången så flyr hon.
»Härav synes att de med hartselektricitet
laddade kroppar bortstöta varandra.»
(Ja, men detsamma skedde ju med glaset!)
»Tager man ett gnidet glasrör och närmar till
korkkulan, så drages denna till glaset.»
Där är ju felslutet! Ty närmar jag glasröret till
en annan korkkula, så attraheras denna också
liksom av lackstången. Och repelleras nu också liksom
av glasstången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
