-- Usch, mamma, ropade ripungen, då hon från dalen kom upp igen på fjälltoppen, därnere är det fåglar som visar sina ben.
-- Dåligt sällskap för unga flickor, sade modern och for med näbben öfver sin hvita byx, som gick ända ned på klorna. Men hvilka äro dessa fräcka varelser? frågade hon.
-- Sannerligen jag det vet, svarade ungen.
Modern ville bege sig dit ned för att ta reda på saken. Hon kröp genom ljungen och kråkriset och kom till en björkdunge. Där satt en flock rapphöns nerhukad, hvilken hade förvillat sig dit från slättlandets mejade fält. Och alla hade de fotlederna nakna så som skaparen hade gjort dem.
-- Hvarifrån kommer ni, fördärfvade varelser? ropade ripmamman.
-- Jo, vi komma från Södern, där det är för varmt att gå i benkläder, svarade en rapphöna.
-- Laga er då i väg till Södern, och det fort! Vi vill inte veta af edra sydländska seder i vårt kyska land.
-- Jo vackert äro ni kyska i era byxor, inföll rapphönan.
-- Jaha, min fru, vi ha ännu inte förlorat den naturliga blygsamhetskänslan.
-- Prat, genmälde rapphönan, det är inte af blygsamhet som ni anlagt byxor, det är bara för kylan.
Och alla rapphönsen uppstämde i korus:
-- Det är inte af blygsamhet, det är bara för kylan.