Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akt IV. Vid havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAMEN.
Det är nog så som du säger...
DEN OKÄNDE.
Ja, men jag vill icke ge vika för det oundvikliga;
jag vill icke att vi slita sönder varandra, utan jag skall
rista upp mig själv, gudarne till försoningsoffer; jag
skall säga: det är min, skulden; det var jag som
lärde dig lösa bojan; det var jag som lockade dig,
och då får du skylla på mig, allt; handlingen själv
och handlingens följder...
DAMEN.
Det kan du icke bära!
DEN OKÄNDE.
Jo, det finns ögonblick, då jag känner mig bära
inom mig all världens synd och sorg och smuts och
skam; det gives stunder, då jag tror att själva den
dåliga handlingen, att brottet själv är ett ådömt straff!
Vet du, jag låg sjuk nyss i en feber, och bland
annat, ja, det hände så mycket, så drömde jag att
jag såg ett krucifix utan den korsfäste; och när jag
frågade Dominikaner!! - det var en Dominikaner
där bland många andra - jo, jag frågade vad det
skulle betyda, och då svarade han: »du vill icke ha
honom lidande för dig; så lid själv!» Och det är
därför människorna ha blivit så känsliga för egna
lidanden!
DAMEN.
Och det är därför samvetena börja bli så tunga
när ingen hjälper bära...
DEN OKÄNDE.
Är du där också?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
