Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser - Genvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 BERÄTTELSER
sträckte han lugnande ut armarna och bjöd vågorna
lägga sig:
- Frid vare eder, var det enda han kunde
framsäga, under det tårar av glädje och hänförelse
droppade ner från hans stora, mörka ögon.
Likasom väckta ur en sömn, raglade de unga
tillbaka till sina platser. Snyftningarna hördes ännu
ryckvis, såsom när ett barn gråtit slut, och med
nedslagna ögon, liksom blygandes över något orätt eller
otillständigt, satte de sig ner på bänkarna och vågade
icke se på varann.
I detsamma tog någon i dörrlåset, som gav ett
kort vresigt ljud ifrån sig. Läraren såg
betydelsefullt åt dörren; skulle säga något, men kunde endast
le, och steg ner för att öppna åt pedelkn, som skulle
in för att sköta om ugnen.
Det var svårt att komma upp igen i exaltationen,
och man hade fallit rakt ner på jorden. Några av
barnen logo redan.
- Ja, vi le nu, vi le åt våra barnsligheter, när
världen kommer och öppnar dörren. Vi skola nog le
många gånger åt vår svaghet, åt våra drömmar, åt
vårt bästa hopp, men vem vet, om vi icke borde
gråta i stället. Vem vet?
Hettan i rummet hade tilltagit, imman rann från
de kalla fönsterrutorna, och lampan rökte. Barnen
sågo slappa ut, och en och annan gäspade.
Pedel-len gav sin otålighet till känna genom att rassla med
brandstaken. En allmän avmattning och förlägenhet
hade inträtt, och pastorn avslutade snart förhöret med
en kort bön efter ett litet tal över texten: Ingen kan
undfå Guds rike, utan att han varder som ett barn.
När ungdomen tog på sig kapporna i försalen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
