Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser - Genvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENVÄGAR 105
var alldeles särskilt munter och upprymd, och det
första han sade var:
- Varför kommer du så där efter? Ville de
fina herrarne inte vara i ditt sällskap? Det skulle
vara skämt, men Tekla kände det förskräckliga allvar,
som låg däri. För att dölja sig och sin ångest,
svarade hon i samma ton: Nej, de äro generade för mig.
Hennes tonfall var inte riktigt som det skulle, och
Robert blev orolig att något ledsamt hänt, och det
ville han inte veta om förr än det åter blivit gott.
Han talade alltså om annat.
Tekla svarade kort eller alls ingenting och hans
goda lynne retade henne till det yttersta.
- Redan så rå, tänkte hon, hur skulle han då bli,
om jag åter skulle kastas tillbaka till honom och
måste söka hans skydd.
Hon hade för längesen märkt, hur han väntade
på detta ögonblick, men hellre ville hon gå i sjön.
Robert hade redan talat länge utan att få annat
än högdragna svar. Det förtröt honom slutligen, så
mycket mer, som han under lång tid behandlats som en
alldeles underordnad person. Därför fann han sig
föranledd att utsträcka en liten trevare, för att höra
hurudan ställningen var.
- Nå, lyckades ni lura Billgren? frågade han helt
oförmodat.
Tekla ryckte till och ville först släppa hans arm,
men så fattar hon sig och glömmer sin tidigare taktik
i det hon inlåter sig på hians fråga, som hon söker
parera.
- jag tillåter mig att säga dig, att vi inte lura
någon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
