Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser - Sagan om Herkules
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAGAN OM HERKULES 117
Frågan dryftades och när alla oxarne slagit sina
kloka huvud i hop, kommo de överens om att de icke
ägde något vapen, som bet på Herkules.
Men en tordyvel, som åhört överläggningen, hade
fått en idé. Den var mycket gammal och därför vann
den gehör hos oxarne.
Man skulle slå honom med hans egna vapen.
Hans egna vapen! Det var klubban, men den
orkade ingen lyfta. Det var således en dum idé, fastän
den var gammal.
- Sätt honörn under vatten, förstår ni väl, inföll
en annan tordyvel; sätt honom under vatten, som han
gjort med vårt stall.
Nå, det lät höra sig! Det var hans egna vapen!
Vatten! Men var skulle man ta det ifrån?
Tordyveln viskade något åt tjuren; denne lutade
sitt huvud till grannens, och snart hade alla oxarne
klart för sig var de skulle ta vatten ifrån, men de ville
inte säga det högt, nu, sen de blivit så renliga av sig.
Herkules vaknade vid att han sjönk i en smutsig
flod. Men han var rådig av sig, och nu kravlade han
sig upp på sin klubba, vilken var av oliveträd och
sålunda kunde flyta som olja.
Av ytterst naturliga orsaker avstannade strömmen
snart och Herkules var på det torra.
Då gick han in i stallet och lyfte i vrede sin
klubba. Men så ångrade han sig.
- Man slår inte lus med slägga. Nog fan kunde
ni ändå ha bestått mig rent vatten, som jag bestod er.
Men det gör nu ingenting; oxar bli alltid oxar. Om
jag nu slår er i rumpan, för att ni hämnades så
lumpet på mig, så kom inte sen och säg att jag
hamnades på er. Jag hämnas inte, jag agar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
