Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artiklar - Winges Thor och Rosens Erik XIV (1872)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
objektiv som någonsin en Herkules. Eller är icke
Herkules lika mycket den personblivna styrkan som
Åke-Thor? Visserligen – men nedsätta oss själva är
en egendomlighet hos oss nordbor, troligen härledd ur
vår slappade tro på oss själva, och vi äro helt
okritiskt beredda att underskriva antikdyrkarnes program,
ehuru vi inom oss måste erkänna, det antiken börjar
bli oss något främmande. Imitera den sköna naturen
– dikterade Batteux, och man fick en oigenkännelig,
falsk idealism. Imitera den sanna naturen – sade
Diderot, och man fick en rå naturalism. Imitera
antiken – predikade Winckelmann – det finns ingen annan
skönhet än antiken, och nu fick konsten nya former,
införda från Grekland via Rom, men innehållet, var tog
man det! Jo, man göt gammalt vin på gamla flaskor
– och flaskorne höllo; men ingen förstod det fina i
smaken utom vissa äldre konnässörer. Men vad fick
folket? Det fröjdade sig åt smällen och begrep intet.
– Men vad har Winge med Winckelmann att göra?
Genast!
Det var detta sätt att ta upp för länge sedan döda
idealer och stöpa dem i lånade sköna former, som
gjorde att stora konstnärer uppträdde med mönsterverk,
vilka fullkomligt motsvarade de lärdes definition
på ett konstverk, men förblevo främmande och
obegripliga för den stora mängden, vilket var straff nog
för konstnärerna, ty konstnärn skapar ej för estetici,
utan för folket. Med vilken förtjusning mottogs icke
den formlöse Götz von Berlichingen av hela tyska
nationen, då däremot den klassiska ofelbara »Ifigenia»
förblev oläst, och i dag är en antikvitet, för vilken de
kammarlärde buga sig. Nej, nationel måste konsten
vara – och antiken blott en tuktomästare till formen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
