Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artiklar - Ur Fugor med preludier (1905)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR FUGOR MED PRELUDIER 427
Och därmed upphörde samtalet om sångaren.
Fem år senare nödgar jag samma tVu omtala vad
sångaren andragit mot mig.
Nu kommer det oförklarliga:
Sångaren hade räddat mig en gång ur ett
förtvivlat läge, och jag hade besvarat hans vänliga
uppoffring med svart otacksamhet!
Jag tvangs då berätta sakens sammanhang, men
såg att jag icke blev trodd.
Nu frågar jag mig: kan ett faktum under årens
lopp vända sig baklänges i en människas minne utan
att man vet det?
Och så frågar jag: Om han kände förbindelsen
tryckande oaktat jag aldrig påminde om den, så hade
enklast varit att han betalat pänningskulden. Men
den låtsades han aldrig om, och inte jag heller, men
reversen stod jag för; och när jag efter tjugofem år
ville betala den, efterskänktes beloppet.
Men vintapparen återstår.
Trettio år efter sitter jag på ett kafé med en
ungdomsvän till sångaren och mig. Vi tala om honom
som nu var rik, riddare och sådant mera. Då erinrar
jag om vintapparen såsom något bekant.
- Vintapparen? säger vännen. Vad var det?
- Jag relaterar.
- Det har han ljugit, svarar vännen; ty jag
umgicks intimt med honom just i de dagarne, och
han nämnde inte ett ord om den saken.
Ja, sådant är livet, sådana äro mänskorna och
följaktligen vi själva!
Nu är han död: Frid över hans minne! Livet
har kvittat mellan honom och mig!
Emellertid har jag nödgats i självförsvar berätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
