Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En barnsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyst leende. I två timmar tjänstgjorde han; och under
uppehållen hörde han på tal som höllos vid glasen,
att det var släktingar som råkats efter många års
skilsmässa, kanske oenighet, och nu icke nog kunde
uttrycka sin glädje över återseendet, kanske
försoningen. De något äldre blevo unga på nytt, och de
unga stormade i glädje utan buller.
När spelet var slutat, gick Torkel fram att betjäna
vid tvättstället, och när han såg att fatet hade en
svart ring inuti, tog han det med sig ut på backen
och skurade det invändigt med sand.
En äldre herre stod i dörren och såg på honom,
och när gossen med mössan i hand framlämnade
fatet, tog den äldre herren honom vänligt i örat och
frågade förvånad:
– Var har du lärt sådant, som jag icke på trettio
år kunnat lära mina jungfrur?
– Det har jag lärt av karantänmästaren, svarade
Torkel.
- Det var en bra lärare, och du är en bra pojke!
Och därmed stack herrn en hel krona i gossens
hand. En av de unga damerna, som åhört uppträdet,
tog Torkel i handen och ville bjuda honom på
sodavatten vid bordet, emedan han såg trött och svettig
ut, men gossen hade en sådan sund instinkt, som
sade honom, att det kunde misshaga andra i
sällskapet, så att han med en bugning och en min som
icke kunde såra avböjde förslaget.
Denna sista, scen gjorde Torkels framgång
fullständig, och man frågade, vad han hette, hur gammal
han var och mera.
Därpå gick sällskapet, och Torkel blev ensam.
Han hade åtagit sig bära ner brickan med diskarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
