Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon kunde inte se på honom ... så avskyvärd
föreföll han.
Och så uppe på rummet, togos korkarne ur. Man
hade kommit fram till beskyllningarne. Hans
förstörda framtid var hennes skuld... hennes barn och
hem hade hon förlorat för hans skuld...
De höllo på över midnatt då sömnen förbarmade
sig över dem.
Följande morgon sutto de vid kaffebordet, tysta,
hemska att åse. Hon erinrade sin bröllopsresa, och
just samma läge. De hade ingenting att säga
varandra och han var lika tråkig som mannen. De
tuggade torrt och skämdes att äta i varandras
närvaro.
De kände varandras hat, och de förgiftade
varandra med sitt nervgift.
Slutligen kom befriaren. Hovmästaren nalkades
med ett telegram, till baronen.
Denne öppnade och läste i en blink. Därpå
syntes han överlägga; kastade en beräknande blick
på sin fiende, och efter ett överslag yttrade han sig.
- Jag är hemkallad av översten.
- Och tänker lämna mig här?
En sekund gick, och han hade ändrat beslut.
- Nej, vi följas åt tillbaka.
Han tillyxade en plan - - - och delgav den.
- Vi segla över till Landskrona; där känner dig
ingen och där väntar du mig.
Det där med seglingen smakade äventyr och
hjältemod, och den småsaken skymde alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
