Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen fick han henne att skratta, och så gingo
de in på ett kafé för att söka komma till ett ultimatum.
Nu hade han övertaget och behandlade henne
som en okynnig flicka, och märkligt nog, när han
anvisat henne rollen, så tog hon den och blev därvid.
Älskade dessa människor varandra nu? Ja,
säkert, ty han visste ju huru bunden han var, och
hon hade redan, efter vad som sedan kom i dagen,
i brev till sin mor bekant sin kärlek, men han skulle
icke få veta om det, »ty då vore hon straxt
underkuvad».
Emellertid stannade de vid följande: Hon skulle
resa ensam; de lovade varandra intet. De skulle
korrespondera, se tiden an, om de kunde råkas på
sommaren, och sedan hans ställning blivit solidare,
skulle de tänka på förlovning och äktenskap.
Därmed skildes de för att icke ses på länge.
Genast styrde han sina steg ner emot kaféet.
Där i sina vänners krets skulle han återfinna sig,
ty under denna månadslånga isolering med en kvinna,
hade han lossnat ut från sin miljö, förlorat fotfästet,
byggt ett samliv på en så illusorisk grund som en
ung flicka, vilken hans lidelse transformerat till en
mogen kvinna. Hennes sista vredesutbrott hade visat
en furie som trodde sig kunna skrämma honom till
blind underkastelse, och hennes ansikte hade
därunder antagit så skiftande drag från Polichinells breda
grin till den fräsande kattens som visar de vita
sylarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
