Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var på långt när icke slut; ty följande
morgon erhöll han ett brev från London, vari hon sade
honom farväl för evigt (Lord Byron!) emedan han i
valet mellan henne och hennes föräldrar föredragit
dem.
Som intet val förelagts honom, var detta ett
nonsens, men dolde något.
Ett annat brev till modren sade i våldsam ton
liknande, med ett »lycka till!» Detta förklarade
modren så:
- Hon är svartsjuk, rädd att du skvallrar på
henne och får stöd här; hon är så härsklysten att
hon icke tål föräldrar över sig en gång; blir du
nu god vän med hennes far och mor, så blir hon
barnet, även för dig!
Detta fann han antagligt, men icke fullt
normalt, ty hon borde ha glatt sig åt att han erövrat
hennes föräldrar och därigenom åstadkommit
försoning.
Fadren blev ond och allvarlig samt telegraferade
ett ultimatum med anhållan om svar. Nu började
det mulna och löjet slocknade.
Fruktande en sammanstötning här, telegraferade
mannen: »Jag reser till Köpenhamn och om du ej
kommer söker jag skilsmässa.»
Men nu skulle svar inväntas och därför dröjde
han.
Denna natt sov han ej, ty situationen var rent
förtvivlat barock. Antog hon skilsmässan, så, huru
kunde man i ett ögonblick klippa släktbandet som
uppstått! Vem var han då som nyss inträtt i
egenskap av släkting och fått familjens förtroenden? Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
