Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förres narraktighet, och detta, han kallade det
gudomliga lättsinnet, räddade honom bättre än det sorgsna
rotandet i eländet.
När han nu kom hem, fann han sin dörr stängd,
Anande, knackade han och sade sitt namn. När
dörren öppnades, hade han sin unga vildkvinna om
halsen, och han fann det lika naturligt, enkelt, som
om han lämnat henne på två minuter. Glad, yngre,
skönare hade han henne igen, och icke ett ord av
förebråelse, av efterfrågan, av förklaringar förekom,
utan endast detta: Har du mycket pangar eller litet?
- Varför frågar du det?
- Jo, därför att jag har mycket, och vill äta
festmiddag i Köpenhamn.
Därom voro de ense; och det var återseendet.
Och varför icke? Två månaders tortyrer glömda,
utplånade, som om de aldrig varit; vanäran av en
eventuell redan omskvallrad skilsmässa var
bortdunstad.
- Om man skulle fråga mig varom vårt gräl
handlat, sade han, vore jag ej i stånd att minnas
det.
- Inte jag heller! Men därför ska vi aldrig,
aldrig skiljas mer. Inte vara ifrån varann en halv
dag, då blir det straxt galet!
Det var visdomen själv! menade han, och...
hon! här uppdök ett minne från Dover och här
ett från London, där de icke voro ifrån varann en
minut, och just därför blev det splitt galet. Men det
var inte så noga.
- Och den gode gamle?
- Ja, han tyckte så bra om dig, att jag blev
svartsjuk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
