Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karantänmästarns berättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Över sjuttio år både han och hans maka, tycktes de
endast gå och vänta sitt slut, men med den glada
resignation som godmodiga, sorglösa, rättroende
katoliker. De hade redan byggt sig en mausolée i
trädgården där de skulle vila, och de brukade
förevisa den som andra visa sitt sommarnöje. Det var
ett litet vitkalkat kapell, kringplanterat med
blommor, vilka sköttes som om de redan stodo där till
åminnelse.
I huset fanns överflöd på världens goda, och
från halvsvälten på Alster var här åter motsatsen
så att det gällde komma ifrån frosseriet utan att
såra. Fasaner, harar, rådjur voro stående
vardagsrätter, och blev slutligen som ett straff.
- Det ha vi för att vi klagade på mannan; nu
få vi vaktlar som de knorrande Israels barn, så att
det står upp i halsen.
Ett lugn, ett ålderdomens lugn hade inträtt utan
bekymmer, utan omtanke, i ett hus där tjänarne voro
lika många som de betjänade. De gamle, som vuxit
ifrån intressen, åsikter och passioner, voro lätta att
umgås, och de unga som hade egen våning behövde
endast synas vid måltiderna.
Den unga frun var nu fullständigt inne i sitt
moderskap, gladdes och hoppades, talade om och vid
den ofödde som en bekant; var mild och kvinnlig;
ödmjuk, till och med tacksam mot mannen vars
känslor voro oförändrade trots hennes vanställda
gestalt och bleknande skönhet.
- Är livet skönt! sade hon.
- Jo, det är; men hur länge skall det räcka!
- Tyst!
- Jag skall tiga! Men du vet, lyckan straffas!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
