Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stadsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fattas av helig vrede, av harm och ursinnig smärta;
slår ett ackord uti moll, går över och kastar sig in i
Beethovens största sonat, den titaniska Appassionata...
Lejonet lik, som rister sin bur med blodiga ramar,
ryker han ut på klaviaturn och griper omkring sig...
Väldiga nävarne nu vid stålsträngad harpa de spikas,
fötterna naglade fast vid pedaln han liknar en korsfäst.
Allt vad som livet har beskt, det cyniskt gäckande livet,
som av vårt allvar gör narr, och hånar de heliga känslor,
pockar på offer och plikt, och skrattar bakefter åt offret;
livet som gissel ju band av de arma mänskornas öden,
tvingar att slå vad kärast man har, att sarga och såra – – –
Så går sonaten fram, den ordlösa väldiga dikten,
ryter och gråter av vanmäktig harm över tillvarons smärta.
»Hur är det ställt med det heliga löftet om friden på jorden?
Viljan är god, den mänskliga viljan vill friden;
nödgas till strid och till våld, till svek och de trolösa orden –
hör på de osällas vrål som mistat sin tro på det goda:
livet är fult, är ett ont, dock mänskorna avsky det onda.
Lider ej den som slog ett sjufallt emot den slagne?
Människan velat så väl, men livet ville det onda.
Nu, hör du fångarnes skrik ifrån jordiska fångahuset;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
