Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 7. Flora och Fauna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig ned, förökade sig och uppfyllde jorden.
Överståthållarämbetet, som icke befattar sig med
ängsskötsel, började medelst salt ett utrotningskrig, vilket
dock först efter stora och långvariga ansträngningar
kunde sluta med ordningsmaktens seger.
Längre bort i tiden var gräsväxten mycket
starkare på Stockholms gator, och då kunde man,
såsom här längre fram visas, där till och med beta
varjehanda kreatur.[1]
Om man skulle skriva en liten minnesteckning
över dessa sista naturbarn, sorn icke kunde lämna
skapelsens herrar, då desse övergåvo naturen och
gjorde marken ofruktbar med stenläggning, så skulle
vi icke få allt för många namn att fira. Vi skola
hålla oss till de tre ihärdigaste, som (utom vitgröen)
längst trotsat förföljelserna: grodbladet,
trampgräset (eller fågelörten) och maskrosen.
Grodbladet (Plantago major) är en orolig
natur som strövat kring hela världen dit européen
framträngt. Det skall hava följt med till Amerika
och där numera vara allmänt. Indianerna, som icke
känt växten förr än efter den Gamla världens
inträngande, kalla honom de vites fotspår. Dess
urhem kan ingen därför bestämma. Det är en tålig
och asketisk varelse, vilken liksom enkom uppsöker
de ställen, där den kan bli trampad av rnänniskofoten,
slår sig ned mellan gatstenar, spärrar gångstigar,
uthärdar vägdam och gatsmuts, kan bli överkörd och
resa sig igen och har därför väl aldrig saknats på
gamla Stockholms stenläggning. Huruvida växten
även nyttjats i den stockholmska husmedicinen känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
