Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Ett dockhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ETT DOCKHEM 193
Kapten kände det hemskt, ty barnen voro nu vuxna
och mamma hade litet svårt att sköta det vidlyftiga
departementet. Och kaptenen var icke mer så ung
och fullt så livlig som förut, men - det måste ske,
och så reste han. Vid Kronborg avlämnade han redan
första brevet, vilket hade följande lydelse:
»Min lilla älskade topplänta!
Vinden svag S. S. O. t. O., + 10 Cels., 6 glas
på frivakten. Jag kan inte skriva hur det känns den
här resan att vara ifrån dig. När vi kattade
varpankaret utanför Kastellholmen (6 och 30 e. m. vid
stark N. O. t. N.), var det som om de tagit in en
pall i bröstkorgen och det kändes ackurat som om
man stuckit kätting genom båda öron-klysen. Man
säger att sjömän ha förkänslor av olyckan. Det vet
jag ingenting om, men innan jag får din första
brevlapp är jag ganz orolig! Ingenting passerat ombord,
av den enkla anledningen att ingenting får passera.
Hur må ni hemma? Har Bob fått sina nya stövlar
än? Hur passade de? Jag är en dålig brevskrivare
som du vet och slutar nu! Med en stor puss mitt
på det här krysset X!
Din gamle Pall.
P. S. Du skall söka dig något sällskap, liten
(kvinnligt naturligtvis!). Och glöm inte att be
mamsellen på Dalarö att hon förhyder stora barkassen
tills jag kommer hem! (Vinden ökar; vi får den på
Norden till natten!)»
Utanför Portsmouth erhöll kaptenen följande
brev från sin hustru.
13. - Strindberg, Giftas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
