Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första delen - Fågel Fenix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
216 GIFTAS
sam, erinrade hon sig allt. Hon visste sålunda, att
hon ärvt alla smeknamnen efter den andra, och att
hon bara var en ställföreträderska. Detta retade
henne, och hon gjorde allt, alla möjliga dumheter,
för att vinna honom för sig personligen. Detta
tröttade honom. Och när han i ensamheten anställde
jämförelse, förlorade den nya frun bra mycket. Hon
var icke så mild som den andra, och hon retade
hans nerver. Därtill kom saknaden efter barnen,
som han drivit ur boet. Så kommo elaka drömmar,
och han tyckte sig ha varit otrogen mot sin avlidna
hustru.
Det var inte trevligt mer hemma. Det var dumt,
det som var gjort, och det kunde ha varit ogjort.
Så började han gå på stadskällaren. Men då
blev frun rasande. Han hade bedragit henne. Han
var en gammal stork, men han skulle akta sig. En
sådan gammal kamrat skulle inte lämna sin unga
fru ensam, det kunde vara farligt!
- Gammal? Var han så gammal? Det skulle
han visa henne!
Och så flyttade de ihop. Men då blev det sju
gånger värre. Han ville inte hjälpa henne vagga
om nätterna och den lilla skulle bo i barnkammaren!
Nej, pass, så hade han inte gjort med den förras
barn.
Han blev utpinad. Två gånger hade han trott
sig se fågel Fenix flyga upp ur den fjortonårigas
aska, först i dottern, sedan i den andra hustrun,
men i hans minne levde nu bara den första, den
lilla i prästgården, vid smultrontiden, under linden,
i skogen, henne som han aldrig fick; men nu, när
det led mot hans sols nedgång och dagarne blevo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
