Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Mot betalning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
332 GIFTAS
Heléne drack, och hennes kinder togo eld.
- Vad är det nu? frågade han och lade sin arm
om hennes liv. Du är oharmonisk?
- Ja’ Jag är icke lycklig.
Han hörde nog att orden föllo torra och sökta,
men hans lidelse var väckt, och han tog allt för gott.
Vet du varför du är olycklig? frågade han.
- Nej, jag är mig icke själv klar. Men ett vet
jag: att jag älskar dig.
Albert tog henne i sina armar, tryckte henne
till sig och kysste hennes ansikte.
––- Är du min hustru eller är du icke? viskade
han.
- Jag är ju din hustru, andades Heléne, vars
kropp föll tillsammans som om alla nerver sprungit av.
- Helt och hållet? viskade han, under det han
paralyserade henne med sina kyssar.
Helt och hållet, flåsade hon, under det hennes
kropp sakta slingrade sig i omedvetna konvulsioner
som om hon i en dröm ville värja sig mot en fara.
När Albert vaknade påföljande morgon,
vaknade han klar, utsövd och med fullt medvetande.
Hans tankar voro starka och bestämda som efter
en god djup sömn. Gårdagens händelse stod
levande för honom. Sanna förhållandet trädde fram,
omutligt, nyktert, bestämt.
Hon hade sålt sig!
Klockan tre på morgonen hade han lovat, rusig,
blind, vansinnig, att bära fram hennes motion i
kammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
