Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Det räcker inte!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DET RÄCKER INTE 371
Alla ungarne äro utflugna, och boet är
övergivet. Vad skall hon nu leva för, vem skall hon nu
hacka sitt bröst för i trettio år kanske, en hel
mansålder?
- Det är naturens ordning, bästa fru St. Erie,
säger pensionären. Och vi ska icke uppfostra våra
barn för oss. Liksom vi flögo ut från våra föräldrar,
så flyga våra från oss. Vi begära för mycket av
livet, som ger så litet.
- Men vad skall man ta sig till, när alla gått
ifrån oss? invänder den övergivna modren.
- Arbeta för oss, tänker jag, svarar [-pensionären.-] {+pensio-
nären.+}
- Det räcker inte. Jag kan inte leva ensam,
jag måste ha någon, måste ha någon.
Och nu sitter änkan där ensam och sörjande.
Men hela sin välvilja kastar hon nu över på
pensionärens små gossar. Hon leker med dem, läser
med dem, spelar domino med dem och sköter dem,
när de äro sjuka. Och så har hon någon att leva
för en hel månad.
Men när månaden är ute, resa de. Hon står på
trappan, när de stiga i vagnen, och när droskan rullar
bort åt avenyen, ser hon så långt efter dem som om
de reste bort med ett nytt stycke ur hennes hjärta.
Men hjärtat är som Prometeus’ lever. Det växer
igen alltefter som gamen hackar.
Och så kommer det en ny pensionär, en som
reser omkring för att promenera en stor sorg. Och
så möter han det hackade modershjärtat. Och så
får han sin bit, som han hackar i sin tur, och så tar
han en droska och åker sin väg i sinom tid och ger
pigorna var sin louis-d’or för hjärtat som han gnagde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
